Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jag hade ätstörningar – säg aldrig de här sakerna till den som lider av det

Ida Steinwall skrev ett inlägg på sin blogg om hur hon kämpat med sina ätstörningar och hur allmänheten bör bemöta det.
1 av 3

Ida Steinwall skrev ett inlägg på sin blogg om hur hon kämpat med sina ätstörningar och hur allmänheten bör bemöta det.

Privat/TT

Ida Steinwall.
2 av 3

Ida Steinwall.

Privat

"För mig tog det ett par månaders tvång och övning att kunna gå upp ur sängen på morgonen, utan att automatiskt gå till vågen och bestämma hur mycket jag fick äta."
3 av 3

"För mig tog det ett par månaders tvång och övning att kunna gå upp ur sängen på morgonen, utan att automatiskt gå till vågen och bestämma hur mycket jag fick äta."

TT NYHETSBYRÅN

Debatt | 06/04/2016 12:19

Debattören: Det är inte bara att äta, det är så mycket mer komplext än så. Hade det bara varit att äta hade jag aldrig svält mig som jag gjorde, är inte det uppenbart.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag såg ett inlägg på Facebook som handlade om kommentarer man inte ska ge till människor med en ätstörning. Och det fick mig att tänka på hur jag tolkade olika kommentarer vilket delvis stämde överens med texten, delvis inte alls.

Så, hur folk tolkar en kommentar är verkligen helt olika från person till person. Men jag kan säga en sak som är väldigt viktig att komma ihåg – ätstörningar är helt individuella och de som har en kan misstolka vartenda ord du säger.

Det går att vrida och vända på meningar och ord hur som helst, så att säga saker som påverkar positivt är riktigt klurigt. Så detta jag skriver gäller inte alla, utan hur jag såg det och vad jag hellre hade hört, eller hellre inte hade hört.

"Du äter mer än mig!"

Detta hörde jag när jag var inlagd på sjukhuset och inte hade någon som helst chans att minska mina portioner efter en sådan kommentar. Tur.

För i den situationen hade jag bara direkt avslutat min återhämtning och slutat äta om jag vore hemma. Men att jag var på sjukhuset blev inte så mycket bättre eftersom jag bara fick tusen gånger mer ångest.

Och himla mycket svårare att äta maten vid måltiderna vilket ledde till sur personal, kortare permissioner, längre så kallad "vila" och absolut fler tårar.

Påpeka helst inte storleken på portionen mat överhuvudtaget, det är vad jag tycker.

"Vad fin du har blivit".

Denna hade tydligen en del tolkat som att de var fula förr, men inte jag. Den låter ju väldigt positivt och trevligt, men i mitt huvud hade det sista ordet extremt stor betydelse.

Blivit, jaha, då menar hon alltså "Vad tjock du har blivit". Alla ville ju se mig gå upp i vikt och jag hörde hela tiden hur mycket finare jag förr innan anorexin, när jag plötsligt ansågs fin igen ansåg jag det som att jag var tjock.

I mitt fall blev jag däremot väldigt glad av kommentaren "Vad fin du är", inte "har blivit".

"Ät en cheeseburgare för fan".

Denna kommentaren är fel på många sätt. Den påpekar att jag uppenbarligen är ful och behöver mer mat, men mat är så ångestfyllt att det inte bara går att äta hursomhelst.

Därför visar den ingen som helst medkänsla för hur jobbig en ätstörning är och hur mycket jobbare det är att bli frisk från den.

Den visar också att en cheeseburgare, eller vilken annan mat som föreslås, kommer göra mig tjock. Så är absolut inte fallet, men att påpeka att man behöver specifik mat för att gå upp i vikt och bli lite större är bara fel, fel, fel.

Hur jag lyckade stå emot monstrena var att fokusera på det positiva i maten som vad vitaminerna gör för mig, till exempel finare hår och hud, eller att fett får en att tänka snabbare och protein ger större muskler.

Inte att maten kommer göra mig fysiskt större och tyngre, utan att den kommer att få mig att må bättre från insidan och ut.

"Jag borde inte äta detta, så onyttigt. Så mycket kalorier.".

Även om jag många gånger hörde det som i ett litet skämtsamt sammanhang att personen som sa det inte brydde sig att hen åt något onyttigt, och kanske tänkte att jag inte heller ska bry mig, så blev inte det mitt synsätt på kommentaren.

För som sagt var mitt effektivaste sätt att bli frisk att fokusera på det positiva maten gör för mig, som kanske vitare tänder.

Och trots att jag absolut var mycket väl medveten om att vissa saker är uppenbarligen onyttiga så vill man aldrig höra det, det medför bara med fearfoods. Och antal kalorier är bland det dummaste att prata om med en person med ätstörning.

Jag hade helst inte haft detta ämnet uppe över huvud taget, prata med era friska vänner om ni måste påpeka nyttigt mot onyttigt och kalorier.

"Men bara ät".

Detta sa min rektor till mig, kan man säga något dummare? Hon hade uppenbarligen aldrig hört talas om ätstörningar och hade ingen förståelse alls.

Kul för henne, men även om man inte förstår hur någon kan få sådan ångest över mat kan man väl ändå förstå att ångest är något jobbigt.

Det är inte bara att äta, det är så mycket mer komplext än så. Hade det bara varit att äta hade jag aldrig svält mig som jag gjorde, är inte det uppenbart.

Jag har ett tips till alla som hör den kommentaren, svara "Men bara gå och dö" så får vi se om den likvärdiga kommentaren verkar okej.

"Se det som en vinst för varje litet gram du går upp".

Nja, man ska inte uppmuntra personer med ätstörningar att väga sig alls.

För mig tog det ett par månaders tvång och övning att kunna gå upp ur sängen på morgonen, utan att automatiskt gå till vågen och bestämma hur mycket jag fick äta.

Påstå istället att vikten inte spelar någon roll, för det gör den inte.

Men jag vill tillägga kommentarer som jag mådde bra av (men kanske inte alla gör)

"Tycker du om det?" "Jo..." "Men vad bra att du åt det då!""Jag bryr mig verkligen om dig."

"Det låter inte konstigt, jag tänker ju inte likadant själv men förstår att det är jobbigt."

Jag: "Det har så mycket kalorier". Annan: "Men det som är så nyttigt! Det är ju bra för.. och.. och.."

"Jag skulle aldrig klara det, jag älskar mat."

"Men märker du inte? Du har ju blivit bättre trots att du väger mer, du har ju talangen!"

"Varför spelar vikten någon roll...?"

Ida Steinwall

Håller du med?