Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
9545
reaktioner idag

Tomas, 17: Det finns inget ömtåligare än manlighet

Tomas Marlene: "Manligheten är så skör. Det är något jag som transperson vet mycket väl."

Tomas Marlene skriver om hur det är att vara ung och trans.

Tomas Marlene.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Attvara trans har för mig ofta inneburit att vara i underläge och bliutsatt, samtidigt som jag utpekats som ett "hot" motcispersoner, framförallt straighta ciskillar. 

Då jag var yngre såförstod jag inte att det egentligen inte var mig grabbarna i klassenvar rädd för, utan i själva verket för sig själva. 

Förvirringenkring att inse och påminnas om att allt inte är hetero och cis, ochatt ifrågasätta sig själv: Vem är jag? Vad gillar jag? Hur villjag leva mitt liv? Och om det finns andra alternativ än det enaeller andra... Är jag "en sån"? 

Det är mycket manfunderar på i tonåren, men mycket man som kille kanske interiktigt har möjlighet att utforska hos sig själv utan att riskeraatt bli förlöjligad. Det förblir alltför ofta ett undangömtfrågetecken om sig själv, en förbjuden tanke, något man inte villkännas vid. 

Kanske det ändå inte hade varit ens grej att kyssa enannan kille, eller kanske det hade varit det, men hur kan man vetahur man är om man inte ens kan få formulera sina tankar utan attriskera sitt sociala liv, och kanske till och med sin egen familj?

Man blir rädd, rädd för den man är eller kanske kan vara. Räddför vad de andra ska göra emot en, vare sig man faktiskt ärstraight eller inte. Så istället så mobbar man och utsätter andraför att själv inte vara i riskzonen. 

Jag som skriver är sjutton årgammal och är trans. Det var en svår process att bryta mot deförväntningar som lades på mig för att till sist kunna vara denjag är. 

Mellanstadiet och högstadiet var ett litet helvete, och nudå jag går gymnasiet så skulle jag säga att hatet inte är likauppenbart, men att strukturerna som trycker ner en absolut finns kvarsom överallt annars i samhället. 

Jag var rädd för killar när jagvar yngre eftersom jag inte förstod varför de behandlade mig som degjorde. Jag var lite som en "sjukdom" för att jag vartrans, ingen ville bli "smittad". Alla som ens sågs ihopmed mig fick frågan om de också är "sån där", så folkhöll sig på avstånd. 

Jag höll mig mest till tjejerna i klasseneftersom de inte var lika ifrågasatta att umgås med en som mig,eller så satt jag för mig själv. Sedan började jag tänka att det kanske var killarna som var rädda för mig och såg mig som ett"hot". Rädslan för att själv bli behandlad som de behandladetjejer. 

En hemlig kärlek med en av mina mobbare på högstadiet fickmig att inse, tillsammans med mina egna erfarenheter, vad detegentligen handlade om: Det var deras egen osäkerhet som spökade. 

Han sa aldrig hej till mig i skolan. Inte ens då jag själv hälsade.Då jag tittade på honom, så tittade han bort. Jag fick nästanintrycket av att han hatade mig. Klockan 23:42 plingade min mobil."Hej, får jag komma över?".

Det sista han alltid sa efteratt vi träffats var "Säg inte till någon, okej?". Jagförstod inte att han utnyttjade mig. Jag var hans "smutsigahemlighet", han var min stora kärlek. 

Hela hans manlighetverkade vara uppbyggd på rädslan för att hamna i underläge, attbli en "böööög" (som för övrigt var mitt smeknamn) ide andra grabbarnas ögon. Liksom många andra unga killar och vuxnamän där ute. 

"Vad skulle de andra säga?". "De skullevända mig ryggen, mina kompisar...". "Alla skulle glo påmig och tänka att jag är bög". "Mina kompisar skulle trojag vill ha sex med dem eller nåt".

Det var då jag förstodvem som var ömtålig och skör, och det var inte jag. Det räcktemed att säga hej till honom framför hans grabbar för att krossahela hans image som macho och tuff. 

Jag skulle säga macho och rädd.Den manligheten är så skör. Det är något jag som transperson vetmycket väl. Ibland då jag varit i relationer så har jag varit arg.Arg att inte få hålla handen i det offentliga. Arg att inte fåträffa hans kompisar eller familj. Arg att vara en "ingen"om någon skulle fråga. 

Men om jag hade stått inför samma dilemmasom den osäkra ciskillen, vad hade jag valt? Att vara den jag äroch älska vem jag vill men vara utstött, eller att vara någonde andra vill, leva utan kärleken men ha kvar alla sina vänneroch sin familj? 

Men jag tror nog att jag hellre lever ett svårt livsom den jag är än att leva ett "normalt" liv som någonjag inte är. Men det gjorde inte han, liksom de flesta andra. 

Kärlekshistorien kom där till ett slut, som om vi aldrig hademötts. Han gick tillbaka till sina grabbar, till fotbollen,killarnas omklädningsrum, till allt det där som jag var ett hotemot. Försökte glömma alla våra minnen ihop. Jag gick tillbakatill ensamheten och minnena av oss. 

Om hetero cispersoner där uteförstod all den skit vi transpersoner och feminina bögar tvingas gåigenom för att den sköra heterosexuella manligheten inte skaifrågasättas, så hade ni beundrat oss. 

Hat, våld, övergrepp,exkludering och kärlek som tog slut för att den andre var för räddför vad de andra skulle säga. Den osäkra tonårsgrabbens socialamardröm, är min vardag. Det finns inget ömtåligare än manlighet.

Tomas Marlene

Håller du med?

Mer:

Jag är kille – trots mitt kvinnliga könsorgan