Är det moraliskt rätt att "utrota" vissa funktionshinder?

Hade du gjort abort om du visste att ditt barn skulle födas med funktionshinder? Det är faktiskt en seriös fråga i dagens Sverige. 

Du kan nämligen få reda på många avvikelser på ett barn redan tidigt i graviditeten och välja att avbryta. Skulle du göra det om du visste? 

Fosterdiagnostik är något vi sysslat med länge, ända sen den första ultraljudsapparaten togs fram. Rutinultraljudet är en form av fosterdiagnostik och något alla gravida erbjuds för att fastställa vilken graviditetsvecka man är i och för att se om något avviker. 

RUL görs runt gravidvecka 20, efter vecka 18 krävs ett tillstånd från Socialstyrelsen för att få göra abort och efter vecka 22 är det förbjudet oavsett avvikelser eftersom fostret då kan överleva utanför livmodern. 

Men så finns tester som oftast erbjuds kvinnor över 30-35 år lite tidigare i graviditeten, på grund av förhöjd risk för komplikationer ju äldre man är, och testerna ger svar på exempelvis kromosomavvikelser. 

Dessa är NIPT, KUB, fostervattenprov och moderkaksprov. Alla dessa förutom NIPT- och KUB-testet innebär en ökad risk för missfall eftersom det kan tas tidigt i graviditeten och man många gånger är inne i fostersäcken och stör. 

Är det värt risken för att veta om det är något fel? Jag lyssnade på P4 för några dagar sen där forskare och experter diskuterade om just minskningen i Norden på barn födda med downs syndrom exempelvis. 

Det är ett faktum att föräldrar numera oftare väljer att inte fullborda en graviditet där det visat sig en hög risk för kromosomavvikelser. 

Vad betyder detta för oss i framtiden? Kommer försäkringsbolagen ta fram klausuler som mer eller mindre betyder att man får "skylla sig själv" om man väljer att behålla barnet? 

Kommer resurser att dras in ännu mer om man som förälder väljer att föda ett barn som uppenbart kommer att behöva assistans senare i livet? Kommer det tas upp diskussioner liknande Nazityskland där man inte tillåts föda barn med funktionshinder ifall man kan välja bort det? 

En viktig fråga vi måste ställa oss är: har inte alla människor samma värde? Är vissa funktionshinder något vi kan, ska eller bör "utrota"? Precis som ett vaccin mot folksjukdomar och epidemier?

Jag skulle inte ha hjärta att välja bort ett barn just på grund av ett funktionshinder, men jag har visserligen aldrig befunnit mig i den situationen, men jag tror åtminstone inte att jag skulle göra det. 

När jag funderat på det en stund kan jag dock inte veta helt säkert, jag kan omöjligt veta förrän jag själv står där och blir erbjuden att välja. 

En av mina söner är född med funktionshinder och jag skulle aldrig drömma om att välja bort honom, ett barn är väl ändå ett barn? 

Jag är ingen abortmotståndare, har man inte resurser eller möjlighet att ta ansvar för ett barn, oavsett anledning, så är det en självklarhet för mig att det ska finnas ett val. 

Så vad är egentligen moraliskt rätt i denna fråga?

Anna Westergren