Race report – Big shadow backyard ultra

Jag gjorde det! Min första backyard!

(En backyard är ett varvslopp där ett varv är 6,7 kilometer. Du ska springa ett varv i timmen så länge du orkar. Här kan du läsa mer om loppet).

Målet var att springa 15 varv vilket är 100 km. Det längsta jag tidigare hade sprungit var 80 km.

Och jag klarade det! ? Men som med alla lopp var det mycket upp och ner.

Här är min race report

Jag tog mig ungefär 100 meter innan jag började få problem till följd av den dummaste orsaken någonsin.

Mitt val av trosor!

Svetten gjorde att elasticiteten i trosorna helt försvann med följden att de gled ner—konstant. (Så till er som såg mig gräva djupt innanför shortsen, här har ni anledningen). Efter 4 varv blev jag så less att jag, med hjälp av trostricket (ni som vet, ni vet), gjorde mig av med den förbaskade trosan. Resten av loppet körde jag commando. På varv 7 började min mage krångla. Med endast ett par tunna fladdriga shorts var varje liten fis en skräckupplevelse.

Men utöver detta troshaveri flöt timmarna förbi obemärkt.

Det kändes närstan som att jag var i trans. Jag tänkte inte på någonting särskilt. Och varje varv kändes som 3 minuter och inte närmare 50 som klockan visade. Jag och Johan (mitt crew tillika sambo) kom in i en rutin som vi upprepade varv efter varv. När jag kom in i mål efter avslutat varv stod Johan redo med dunjackan. Sen kastade jag mig i solstolen som vi tagit med för att hinna vila benen så länge som möjligt innan nästa varv.

Som alltid var mitt illamående närvarande. I ett desperat försök att göra mig av med det hävde jag i mig salt. Och det funkade! Åtminstone tillfälligt. (Här en wrap med extra salt).

Runt varv 10 började det känns i benen. Men jag körde på.

Jag insåg i efterhand att jag tillämpade samma metod som jag alltid gör när saker blir jobbiga; följ rutinen. Tänk inte. Bara gör. Som en maskin i en fabrik:

Precis vid kröken innan km 1-skylten tog jag av mig koftan. Vid km 2- skylten drack jag saft. Vid km 3-skylten föreställde jag mig att jag kastade ner 3 km i min påhittade kilometer-korg (och hörde ljudet från en enarmad bandit som ger högsta vinsten och såg blinkande lampor). Mellan km 4-skylten och km 5-skylten åt jag alltid något. Det var min mat-kilometer. Och så höll det på. Varv in och varv ut tills 15 varv var avklarade.

Och fy fan vad det sög att kliva av efter 15 varv.

Jag hade bestämt mig redan innan att oavsett vad skulle jag inte springa längre än 15 varv. (I början av november ska jag köra Kullamannen 100 miles och måste hinna repa mig innan dess). Jag trodde att jag skulle känna mig stolt och lättad efter sista varvet. Men istället så skämdes jag över att ”ge upp”. Det var en helt ny upplevelse! Men nu i efterhand är jag ändå glad och nöjd över mina 15 varv.

Jag längtar redan till nästa backyard!

Ätstörningsbehandling – vad innebär det egentligen?

Jag fick nyligen frågan hur en ätstörningsbehandling egentligen ser ut. Tvingar man i patienten mat? Vad händer om man vägrar att äta? Får man samtalsbehandling eller bara mat?

Det finns såklart mängder av olika behandlingar! Men här kommer en inblick i hur det kan se ut.

Som många av er redan vet har jag gjort några omgångar i behandling.

SCÄ

Den första riktiga behandlingen jag fick var på SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Där fick jag enskild samtalsbehandling och antidepressiv medicin. Utöver det gick jag en gång i veckan i gruppbehandling som bestod i att gå ut och äta lunch på restaurang med en skara ätstörda personer. Om man inte åt upp varenda tugga resulterade det i att man blev utslängd ur gruppen. Efter måltiden hade man en slags diskussion om hur det gått. Trots att jag är en förespråkare av gruppterapi passade det mig inte där och då.

Capio ätstörningscenter

Den andra behandlingen jag fick några år senare  förändrade mitt liv. Det var en KBT-E (för ”eating disorder”) behandling på Capio ätstörningscenter i Sollentuna. Precis som på SCÄ var det en blandning mellan enskild terapi och gruppterapi (jag hade världens bästa grupp, vi var som ett lag, stöttade varandra och kämpade mot samma mål). Jag åt även tre måltider om dagen på kliniken. En stor del av behandlingen gick ut på att utbilda patienten om ätstörningar och att KBTa bort ångesten som kom av att äta. Åt du inte upp maten riskerade du att kastas ut ur behandlingen.

Och det är så det funkar med ätstörningsbehanding. Du är där frivilligt och måste äta. Det går inte att få terapi och sen börja äta. För att du ska vara mottaglig för terapin måste din hjärna funka och för att den ska funka måste du äta. Därför får ätandet så pass stort fokus.

Dagvård och slutenvård

Inom ätstörningsvården delar man ofta in behandlingar i öppenvård, dagvård och slutenvård. Öppenvård innebär att man lever som vanligt men går till kliniken för behandling en till två gånger i veckan. Ofta en timmes samtalsterapi. Dagbehandling, vilket är vad jag fick på Capio, innebär att du tillbringar hela dagarna på kliniken men åker hem och sover. Ungefär som att gå på förskola. Jag var på kliniken måndag till fredag 08 till 16 i ett halvår. Slutenvård är som dagvård men att du sover även på kliniken.

Sen finns det också tvångsvård där du kan bli matad med sond och så vidare. Jag har inte den erfarenhet och lämnar det därför därhän.

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få stöd.