Jag sprang 100 miles på 25 timmar för Musikhjälpen

Innan jag ens började springa hade jag hunnit med flera adrenalinpåslag. Först stressen att bara komma iväg i tid och sen nervositet för att gå in i buren! Jag var också sjukt nervös (!) över att inte klara utmaningen. Det lägsta jag hade sprungit ditills var 15 timmar och nu skulle jag springa 24!!! ?

De första 8 milen rullade obemärkt förbi. Benen kändes pigga och mitt humör var toppen. Varje varv langade Johan chokladbollar, kex och guldnoughat till mig. Den enda gången jag bryr mig om kalorier är i en situation som denna – jag behövde se till att få i mig så många kalorier som möjligt.

(Jag blir därför full i skratt när jag läser kommentarer om mig att jag sprang bara för att banta och att det är ätstört (japp, sånt har folk skriver!

Vid 10 mil var mitt härliga humör som bortblåst. Jag var trött, grinig och mådde illa. Mina tår glödde och varje steg var som att ha drämt in tårna i ett stolsben.

Runt 125 km stapplade jag in backstage bakom buren och la mig på golvet och  somnade direkt. Som tur var väckte Johan mig efter 5 minuter. Sen gav jag mig ut igen och 02.00 fick jag följe av en löpsugen person. Det var rent guld.Tillsammans betade vi av ytterligare ett gäng km. (Tack!)

Vid 130 km fick jag uppleva en ny nivå av trötthet som jag inte visste fanns. Jag övervägde starkt att lägga mig i ett buskage då jag inte orkade ta mig tillbaka men insåg att det troligtvis hade resulterat i att någon ringt 112. Måste. Fortsätta. Framåt.

Vid 150 km la jag mig på golvet och grät en stund innan Johan kickade ut mig på banan igen. ?

Sen vid 155 km grät jag igen medan jag lunkade fram.

Jag var inte ledsen. Bara trött och desperat. Sista 5 km kändes omöjliga. Men med hjälp av Johan som sprang sista 5 med mig så gick det.

Tack till alla er som stöttat min bössa som är uppe i 40 000 kr!! Och tack till Johan som crewade mig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.