Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mest läst

2018-02-14 07:48

Den där operationen räddade mig, nu måste vi rädda andra

Idag är det alla hjärtans dag. En dag då vi ska uppvakta, hylla och ta hand om våra nära och kära lite extra. Det är kärlekens dag, helt enkelt.

Jag ska såklart ha en urmysig dag med min kärlek, Martin. Men jag tänkte ta det här inlägget och skriva om något annat.

Nämligen om alla hjärtebarn där ute.

För i mitt liv betyder inte alla hjärtans dag endast kyssar och presenter i form av rosor och choklad – för mig betyder den här dagen också ”alla hjärtebarns dag”.

Alltså är det min dag, 14 februari. En dag då jag påminns om att jag föddes lite annorlunda än de flesta andra. 

Jag föddes med ett medfött hjärtfel. Ett hjärtfel som jag har haft med mig sedan dess. Varje år går jag på kontroll för att se att det inte blir sämre. Ett besök på sjukhuset som jag borde vara van vid nu efter 26 år, men som alltid är lika skrämmande.  

Tidigare har jag haft mamma eller pappa med mig som hållit mig i handen, en hand som nu efter 26 år har bytts ut mot min sambos hand. För jag vill fortfarande inte gå ensam.

För bara någon vecka sedan fick jag beskedet att jag kommer kunna skaffa barn. Något jag inte vetat om tidigare, då jag inte har vågat fråga. Jag har bara använt Google och dragit egna slutsatser – och förberett mig på att jag inte kommer klara av att vara gravid, eller att det kommer vara extra svårt för mig.

För att undvika sjukhussnack och konstiga termer så kan jag enkelt förklara det genom att jag föddes med en trasig klaff och en förträngning på kroppspulsådern, något jag har opererats för.

Jag opererades för min förträngning när jag bara var några månader gammal. En operation som gett mig ett ärr från vänstra bröstet till mitten av ryggen. Ett ärr som jag har hatat många gånger, men som jag idag har accepterat och faktiskt tycker om – för den där operationen räddade mig.


Jag brukar ofta få frågan ”hur känns det?”.

Alltså hur det känns att anstränga mig, om jag har ont, om jag är tröttare än andra eller om jag på andra sätt påverkas av mitt hjärtfel. Och sanningen är att jag inte vet. För jag kommer aldrig få veta hur en helt frisk människa mår. Jag har inget att jämföra med.

Men vad jag vet är att jag aldrig kan bli bäst i löpning, att jag inte ska utsätta mig för extrem påfrestning och att jag kommer göra fler sjukhusbesök än en vanlig frisk människa.

Men framför allt vet jag att jag mår bra, är lycklig och hindras inte av mitt hjärtfel. Något jag är så jäkla tacksam över.  

För jag har haft tur. 

Jag får ofta fylla i ett dokument när jag är på kontroll, och där får jag kryssa i hur mitt välmående är. Där finns alternativ som ”kan inte gå upp för trappor”, ”klarar inte av min vardag” och massa andra påståenden som inte alls stämmer överens på mig.

Men när jag står där och är tacksam över att det inte stämmer överens på mig så inser jag också att det stämmer in på många andra hjärtebarn.

För varje år föds det 1 000 barn i Sverige med hjärtfel. Alltså tre barn varje dag. Och alla mår inte lika bra som jag, tyvärr.

Idag är hjärt- och kärlsjukdomar – där hjärtfel ingår – den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Ordet forskning kan låta tråkigt i vissas öron, men det behövs.

För bara trettio år sedan kunde man inte genomföra operationer, som idag räddar livet på barn med medfött hjärtfel. De senaste 15 åren har riskerna med barnhjärtsoperation sjunkit rejält – något som forskning bidrar till. 

Så, idag på alla hjärtebarns dag tänker jag ge min gåva till forskningen. Till hjärtebarnsfonden som idag uppmanar alla att skänka 14 kronor, klockan 14. Något alla kan göra genom att swisha till 9005877.

Så att fler hjärtfel upptäcks i tid, så att fler överlever och så att ännu fler kan växa upp och ha ett normalt liv – trots att de föddes med ett trasigt hjärta.