Superstars - "dyngan som visar att dokusåporna snart är döda"

STOCKHOLM. Inflationen av svenska d-kändisar som med beundransvärd ambition att förankra sig i medieljusets spotlight har gått överstyr. Men när det gäller sportstjärnor handlar det inte om att rulla runt i alkoholens förtrollande värld - här handlar det om ett jantelagstänk och en förhoppning om framtida Risifrutti-intäkter.

I kväll börjar tredje säsongen av Superstars i TV3. Det ni kommer att få se är en kakafoni av mastodontmusik, The Rock-inspirerade helikopterklipp och ett par sköna kommentarer från Frank Andersson.

Programmet framstår som en värdelös korsning mellan Mästarnas mästare, Robinson och en kulturell motsvarighet till The Fast and the Furious - utan någon som helst action.

Maken till outnyttjad talang saknar motsvarighet i den svenska medievärlden. Adam Alsing försöker så gott han kan hålla stämningen vid liv. Att Chris Härenstam tvingas gå från kommentarer kring Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller Wayne Rooney till att återberätta hur en utförsåkare glider ner med en jävla cykel för Hammarbybacken.

Vad är meningen liksom?

Med andra ord är det ingen framför kameran som står bakom detta storskaliga debacle. Vem som än knäckte idén med att låta några av våra största idrottsstjärnor göra sig till åtlöjen måste ha fått jobbet genom nepotism. TV3:s exekutiva producent bakom Superstars, Gustav Carlsson, som bland annat legat bakom dundersuccéer som Landskampen och Veckans Kanin - bör vid det här laget se sig om efter en ny anställning.

Resultatet blir nämligen som hämtat ur en episod av South Park döpt till "Up The Down Steriod". Ett avsnitt där Eric Cartman gestaltar sig själv som en person med Downs syndrom för att kunna delta i de paralympiska spelen. Det avsnittet fick åskådarna att tänka och samtidigt skratta - denna dynga bekräftar bara min tes om att teveapparaten inom kort är ett minne blott.