Flopp för Frankenstein
Fantasilösa demoner som dödas och brinner upp i skärselden, garanteras i varannan scen. I, Frankenstein känns närmare något fantasy-krigs-tevespel än en film. Det här är en film för den som gillar att kolla på Pewdiepie spela Starcraft i 92 minuter.
I, Frankenstein handlar om Adam, spelad av Aaron Eckhart. Han är Frankensteins Monster som har gått på jorden i två hundra år. Vi får möta honom när han i befinner sig mitt i ett krig som utkämpas mellan demoner och Gargoyler, som han också snart kommer delta i.
"De brinnande demonerna är inte ens häftiga första gången"
Det är alltså ett krig mellan det goda och det onda. Mellan Himmel och Helvete, ett enkelt koncept som är helt okej för en superhjältefilm, men I, Frankenstein känns tyvärr bara trött. Jag förstår inte varför filmen gjorts. De brinnande demonerna är inte ens häftiga första gången. Manuset innehåller några försök till one-liners och självdistans, men är för det mesta bara pretentiösa hjärndöda religiösa små haranger som Gargoyl-drottningen Leonore (spelad av Miranda Otto) häver ur sig i ett klassiskt fantasykvinnoväsen-manér.
I en intervju säger regissören Stuart Beattie (känd som manusförfattare till Pirates of the Caribbiean: Svarta pärlans förbannelse) att han ville göra karaktären Adam trogen monstret i Mary Shelleys Frankenstein, alltså inget CG-monster. Eckhart är sannerligen verklighetstrogen, han är också mycket sexig och välbevarad för att ha levt i ett par hundra år.
Men snacket om att vara trogen originalberättelsen känns ambivalent. Även om Adam var ett försök till genuinitet, är resten av filmen bara ett hav av fula CG-effekter och fantasilösa monster.
"Ett ihopplock från någon 12-årig fantasynörds maxade men dåliga fantasi"
Eckhart gör den lätt trista huvudkaraktären helt okej, men det finns ingen anledning att gå in på filmens rollprestationer. Möjligheten till riktigt skådespel är lika med noll och karaktärerna blir precis som Frankenstein, själlösa. Den Amerikanska premiären blev en boxoffice-flopp, förmodligen till ingens förvåning och det är tydligt ett heldumt koncept redan från början.
Frankensteins monster i nutid fast också i en parallell gudomlig värld som inte människor märker av, som också bara känns jävligt medeltid. Det här är alldeles för luddigt. Precis som Frankenstein är ihopsydd av kroppsdelar från diverse lik, känns den här filmen inte mer än som ett ihopplock från någon 12-årig fantasynörds maxade men dåliga fantasi.
Det är en salig röra, som någon enstaka gång framkallar skratt i publiken. Inte skratt av glädje utan trötta skratt av hopplöshet när man inser att det fortfarande är en timme kvar av filmen.
Skriven av: Marie Herdensjö för Filmtipset.
Betyg: 
Se trailern till filmen här:
