”Skapar förutsättning för att vi i publiken får lust att tro på henne”

Annie Lööfs Almedalstal sker timmarna efter ett hemskt knivöverfall på en kvinna i Visby. Lööf väntar innan hon tar till orda och låter applåderna ebba ut. Hon inleder med att kalla till en stunds tystnad och eftertanke tillsammans.

Det är statsmannamässigt att känna av situationen så. Och just ordet "tillsammans" blir den röda tråden för talet.

Lööf inleder med att tala om situationen i Ukraina. Till skillnad från övriga partiledare under Almedalsveckan lägger Lööf mindre fokus på talet om att det blivit dyrt att vara svensk, och mer på solidaritet som en svensk värdering: "Ukrainas sak är vår". Det är i solidaritet och tillsammans som vi, Sverige och svenskar, faktiskt har kunnat göra något för de ukrainska flyktingarna.

Utifrån den vackra och gripande bilden av den lilla ukrainska pojken som fått personnummer och blodgrupp skrivet på armen av sin mamma, konstaterar Lööf att vi idag gör något mer än att enbart "öppna våra hjärtan". Det är en fin allusion till den moderate statsministerns Reinfeldts uttalande i samband med flyktingkrisen 2014.

En allusion är en anspelning på något som kan tillföra extra betydelsedimensioner till de som känner igen allusionen, men inte gör uttalandet obegripligt för de som inte känner igen det. Just allusionen till Reinfeldt passar synnerligen väl in i Lööfs tal och dess fokus på "tillsammans".

Centern är mycket stolta över "En allians för Sverige", som ledde till ett åttaårigt borgerligt styre i Sverige mellan 2006 och 2014. Regeringsfrågan kommer som en naturlig följd på detta. Lööf är för breda pragmatiska överenskommelser, förhandlingar, att ge och ta för att hitta den för stunden bästa lösningen. Januariavtalet gjorde att riksdagsmajoritet "tillsammans" kunde finna lösningar under en besvärlig parlamentarisk situation.

För att Lööf kan tänka sig att ingå i, alternativt stödja en regering är kravet till Ulf Kristersson (M) att dörren till Sverigedemokraterna stängs, och till Magdalena Andersson (S) att Vänsterpartiet inte får ta plats. Torbjörn Fälldin, den enda centerpartisten som innehaft posten som statsminister, omtalas. Lööf säger att "vi behöver inte läsa innantill för att citera honom, för det kan vi".

När det gäller regeringsbildning och Centerhistoria är det lite förvånande att inte budgetsamarbetet under den ekonomiska krisen mellan Olof Johansson (C) och Göran Persson (S) under andra hälften av 90-talet lyfts fram. Så här i efterhand är det troligen få som inte tycker det var ett lyckat samarbete för Sverige.

Lööf stänger inte dörren för mer kärnkraft. Just motståndet mot kärnkraft har varit en viktig Centerfråga. Bland publiken i Almedalen kunde man se flaggor från 70-talet, där det stod "Kärnkraft, nej tack!".

Här hade det varit på sin plats med en kommentar om vad det är i nuvarande situation som gjort att Centerns position i förhållande till kärnkraft delvis också ändrats.

En stor del av talet handlar om feminism och HBTQ-frågor. Dessa ägnas mer utrymme än vad partiledare här i Almedalen som går till val på att vara just ett feministiskt parti har gett dessa frågor.

Genomgående i talet så signalerar Lööf att hon litar på att vi som lyssnar är kompetenta och förstår att de saker som tillhör politikens domän inte är helt enkla. "Det behövs en Marshallplan för Ukraina", "EU:s handel med utsläppsrätter ska stärkas", "För att nå 1,5 procent- målet…".  Även om vi i publiken kanske inte alltid förstår allting in i minsta detalj, så tilltalas vi av att hon tror på oss.

Det skapar också förutsättning för att vi i publiken får lust att tro på henne.

Lööf ger också betydande utrymme åt att tala om våld i nära relationer: "Låt mig vara tydlig. Det finns få viktigare uppgifter för samhället än att få stopp på detta. Budskapet måste vara glasklart från alla delar av samhället: Män som slår ska aldrig komma undan". Här utmärker sig Lööf på ett tydligt sätt från övriga partiledares tal i Almedalen genom att ge denna fråga stort utrymme.

Ett konkret exempel som lyfts fram är att Centern kommer verka för att det ska bli möjligt för en ensamstående mamma att byta efternamn på sina barn, utan krav om samtycke från fadern. I avslutningen talar Lööf direkt till publiken med apostrofen: "Till alla er…".

Här når talet samtidigt sin kulmen när Lööf ramar in det hela som ett lovtal till den liberala demokratin: "Nu är tiden att mobilisera, nu är tiden att i ord och handling visa hur den liberala demokratin är den starkaste och mest framgångsrika samhällsgemenskap människan någonsin upplevt".

Där flera av partiledarna i stor utsträckning talat om olika varianter av tuffare tag, står Lööf upp för att det är en annan uppsättning värden hon ser som centrala för en liberal demokrati.