"Vi måste tänka på barnens bästa innan vi inseminerar kvinnor"
Tobias Håkansson menar att barn har rätt till båda sina föräldrar enligt Barnkonventionen.
Tobias Håkansson är juriststudent.
Efter Morgan Johanssons utspel om att ensamstående kvinnor ska få möjlighet att genom insemination skaffa barn på egen hand har debatten rasat. Alla partier utom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna står dock bakom förslaget. Den egentliga bakgrunden till dessa två partiers vilja att motsätta sig det kan helt klart ifrågasättas, men argumenten de för fram förtjänar faktiskt att tas på allvar.
I artikel nio i barnkonventionen slås fast att ett barn ska ha rätt till regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. Självklart utesluter detta inte att exempelvis en av föräldrarna förbjuds ha kontakt med barnet i det fallet att det utsätts för övergrepp, vilket också regleras i konventionen. Det utesluter inte heller att livet för en eller båda föräldrarna tragisk nog tar slut i förtid och att barnet därav endast kan, rent praktiskt, ha kontakt med en eller ingen av dem.
Frågan blir därmed om staten genom att hjälpa ensamstående mödrar till graviditet genom insemination berövar barnet denna rätt, och om det kan anses som skäligt? Här kan en tycka olika.
De senaste åren har adopterade riktat allt mer kritik mot adoptionsindustrin (ja, den är närmast en industri). Dessa vittnar om att de berövats rätten till att känna till sitt ursprung, vilket också är en fastslagen rättighet enligt barnkonventionen. Detta uppbrott har enligt dessa lätt till en känsla av utanförskap, att de inte hör till och att något därmed saknats i deras uppväxt. Att detsamma skulle kunna ske för en del av de barn som har kommit till genom insemination är därmed inte bara troligt, utan också sannolikt. Här finns dock ett antal vägar att gå.
Allt kokar ned till hur denna assisterande befruktning bör ske. Om lagförslaget utformas på ett sådant sätt att den som skaffar barn genom insemination är skyldig att upplysa om vem fadern är och underlätta för dess barn att få kontakt med denne, är det således inget problem. Om föreslaget däremot utformas på ett sådant sätt, vilket är mest troligt, att fadern endast är ett nummer i en spermabank blir det hela mer problematiskt. Att säga att förslaget i ett sådant fall skulle vara förenligt med barnkonventionen är att fara med osanning.
Många barn lever i dag, av olika skäl, endast tillsammans med en av sina föräldrar. Många till och med utan att någonsin ha träffat den andra föräldern. Att säga att dessa barn per automatik får en sämre uppväxt än de som lever – eller åtminstone har kontakt med båda sina föräldrar – är helt enkelt inte möjligt. Huruvida en uppväxt eller familjesituation blir lyckad eller inte beror av så många andra faktorer än enbart om barnet har tillgång till sina båda föräldrar. Att helt utesluta det som en faktor är däremot inte möjligt. Att automatiskt ställa sig positivt till en sådan lagstiftning är därmed att göra sig själv en otjänst.
I varje fall där staten bidrar till en graviditet, adoption eller föräldraskap förvärvar staten också ett ansvar för de barn som blir föremål för dessa åtgärder. Att nonchalera att detta ansvar utan vidare debatt är därmed, oavsett ideologisk tillhörighet, ett svek mot de barn som kan komma att drabbas. Det finns mängder av familjesituationen som utgör ogynnsamma förhållanden för barnen som vistas i dem. Där tar vi genom sociala myndigheter ett gemensamt ansvar i det fallet att något inte står rätt till.
Det är en sak. Att genom statens försorg bringa barn till livet som redan på förhand berövats en av sina, enligt barnkonventionen, fastslagna rättigheter är en helt annan, och något som kräver bra mycket mer uppmärksamhet, diskussion och debatt än det nu får. Det behöver en varken vara sverigedemokrat eller kristdemokrat för att tycka!
