Läser en artikel där Miljöpartiets ena språkrör, Gustav Fridolin, uttalar sig om ett eventuellt samarbete med alliansen efter valet 2014. Spännande för någon som jag som försöker välja mellan två olika partier inför nästa val. Och så plötsligt dyker hans ålder upp:

”Vi kommer inte att gå till val på att ge en fortsättning till allianspolitiken. Däremot förbereder vi oss för ett politiskt liv efter alliansen. I dag har de tillsatt femtielva olika arbetsgrupper som ska hitta sin politik. Och då är det svårt för mig att veta det, säger det 29-åriga språkröret.”

Och jag fattar inte, vad har hans ålder med uttalandet att göra? Hur ofta läser man ”säger den 47-åriga statsministern”? Blir bara så konstigt för mig som jobbat med åldersdiskriminering, är anledningen till att hans ålder lyfts att få honom att verka klok för sin ålder eller att visa på att han inte vet vad han pratar om för att han är så ung? I vilket fall som kan jag inte se hur hans ålder tillför något för innehållet i artikeln. Ska hans ålder (eller för den delen Annie Lööfs ålder, som också lyfts ofta på samma sätt) lyftas i sammanhang som detta, tycker jag att vi ska börja göra det även för alla medelålders människor.

Just nu har apoteket en annonskampanj som handlar om att man kan få köpa mensskydd till halva priset. Det är ju bra för många kvinnor då mensskydd är något som man genom åren ändå lägger en del pengar på. Om man räknar med att man har mens mellan 15 års ålder, till man är 50 och man lägger cirka 30 kronor i månaden på mensskydd, då gör man av med 12 600 kronor på mensskydd. Att få det till halva priset är ju fantastiskt.

Eller så kan man göra som jag och under de 35 åren köpa någonstans runt 4 menskoppar för ungefär 1 200 kronor och belasta både min privatekonomi, klimatet och min egen kropp betydligt mindre.

När menskoppen kom på tal för ett tag sedan på jobbet, kallades vi som använder det för ”menskoppsmaffian”. Jag tycker att det var ett lite roligt sätt att benämna oss, för det är ju verkligen så att när man väl börjat med koppen, kan man inte riktigt fatta att man någonsin använt sig av någon annan form av mensskydd och vill berätta för hela världen om sin nya upptäckt. Det är nästan så att man tvingar andra att köpa och testa, för att det är det enda sättet de kommer att fatta vad de har missat. Så blev jag övertygad från första början att testa och det känns som att det inte går att göra på annat sätt idag, för ingen berättar om menskoppen och det säljs av någon (för mig) oförståelig anledning inte på apotek.

Så nja, inte mens till halva priset för min del, snarare till en tiondel av priset. Och med miljövinster samt ingen uttorkning. Det tänker jag är vad nästa annonskampanj från apoteken borde handla om.

Jag har egentligen ingen åsikt om Isabella Löwengrip. Men jag har en åsikt om debatten som hon orsakar genom att visa upp sig naken i senaste numret av hennes tidning Egoboost.
Jag läste om henne i gårdagens DN (hittar inte artikeln digitalt) där hon berättar kort om sig själv som företagare och om det sjuka kroppsideal vi har i Sverige och tyckte hon hade många poänger.

Jag uppskattar att hon många gånger gör sådant som inte följer normen. Hon följer sin egen väg och gör det hon själv vill. Det innebär inte att jag håller med varje gång, men det är häftigt att hon vid så pass ung ålder lyckas vara så inflytelserik.
Och det är starkt av henne att, efter en långdragen debatt om hennes kropp när hon lagt upp en bild från sin semester, visa upp den på framsidan av sin egen tidning.

De sjuka kroppsideal vi har, slår olika mot tjejer och killar. En studie från Göteborgs Universitet från i våras, visade att fler tjejer än killar är missnöjda med sin kropp. Men det visade också att de killar som var mest nöjda med sin kropp var de med normalvikt och de med övervikt. Killarna i studien kunde även vara väldigt nöjda med sin kropp även om de hade fetma. Så är det inte för tjejer. Det gör det ännu tydligare att idealen ser olika ut för olika kön.

Förutom diskussionen som Isabella Löwengrip skapat, har även H&M:s senaste reklamkampnj rört upp många känslor. Den största diskussionen har handlat om att modellen är alldeles för solbränd och att det skapar en hets om hur mycket man ska sola under sommaren, vilket är en oerhört viktigt diskussion såklart. Men modellen på bilderna är också oerhärt smal och poserar i objektifierande ställningar.

Jag anser mig själv både vara snygg och klok och tänker att jag inte borde påverkas av kroppsidealen, men få kommer undan, och jag är inte en av dem. Jag mår lite illa när jag tänker på bikinisäsongen och tycker att jag inte har skött mig riktigt om jag äter sötsaker. Jag är väldigt medveten om hur alla andra tjejer ser ut, men har svårt för att avgöra hur stor eller liten jag är i relation till dem. Och när jag har pratat öppet om det och frågat mina närmaste om min kroppsstorlek i relation till andra, visar det sig alltid att jag tror att jag är större än vad jag är. Det är inget jag är stolt över och jag önskar givetgiv att det inte var så.

I ljuset av diskussionen om våra kroppsideal, om Isabellas nakenbild och H&M:s annonskampanj är Liv Strömquist ett skönt avbrott. Se hennes bilder om hur hon önskar att män visade upp sina nakna kroppar för att visa att man ska älska sig själv. Önskar verkligen att samhället var mer så, och mindre som det är nu.

Veckorevyn ska från och med nästa nummer börja photoshopa modeller som är alldeles för smala så att de ser mer hälsosamma ut, mycket bra säger jag. Hoppas att det någonstans i förlängningen kan leda till att idealet för modeller ändras.

Och som en påminnelse om hur sjuk industrin är, delar jag reklamen från Dove som visats otaliga gånger men som fortfarande är fantastisk:

Igår var jag på Feministiskt Forum med en massa spännande seminarier. Jag gick på ett seminarum om ”Var är feminismen?” och ett samtal om ”Hur provocerande kan feminism vara?”. Många spännande frågor lyftes och diskuterades i de båda.

Tre saker fastnade hos mig.

Det första handlar om var man kan engagera sig om man vill engagera sig brett i feministiska frågor. Lena Lennerhed (idéhistoriker vid Södertörns högskola) menade att man då framförallt bör vända sig till partier. Annars måste man veta vilken fråga man vill arbeta med och då vända sig till den ideella organisation som arbetar med just den frågan. Tyvärr finns inte någon självklar plats, än inom partierna, om man vill lära sig mer om feminism brett och arbeta för ett jämställt samhälle.

Jag har länge funderat på just denna problematik. Jag tror att mitt nästa engagemang framförallt kommer att handla om denna fråga, och jag ser att det är svårt att göra det någon annanstans än inom partierna. Det är tråkigt att utbudet känns så litet, men det är också jobbigt. För det innebär att jag måste ta mig igenom en stor partiorganisation och lära känna rätt personer för att faktiskt kunna göra något som känns givande på riktigt. Och det gör mig lite trött, innan jag ens har börjat min resa inom detta enagemang.

Det andra var samtalet om varför feminism och feminister är så provocerande. Patriarkatet är normen och alla som ställer sig utanför normen, är provocerande. Svårare än så är det inte. Det betyder ju inte att det är någon lösning på det problematiken med att feminister hängs ut och kallas allt möjligt fult, men på något sätt förklarar det varför människor blir så arga när någon säger att de är feminist.

Det tredje och sista som fastnade hos mig är om det är möjligt att rösta på alliansen och samtidigt vara feminist. Josefin Brink (Vänsterpartistisk riksdagsledamot), menade att det såklart går, även om hon inte håller med om deras perspektiv. Jag tycker att det är en spännande fråga. Jag ser inte att jag skulle hålla med en borgerlig feminists lösningar och då kan jag inte heller tycka att den personen ser de strukturer som jag ser. Det betyder inte att en exempelvis liberal feminist, inte kan anse sig själv vara feminist, men jag ser inte alls att vi arbetar för samma sak i grunden och har någonstans svårt för att förstå att vi kallar oss för samma sak.

Jämställdhetsfrågan är den fråga som mitt hjärta brinner mest för just nu. Nästa steg är att hitta ett sätt att kanalisera detta engagemang.

I veckan kom nyheten om att kvinnors pension endast uppgår till 70 procent av männens. I sig är detta inte något förvånande, det är ju trots allt vida känt att kvinnor jobbar deltid i högre utsträckning. Enligt en rapport från LO, arbetar drygt en miljon (27 procent) av Sveriger 3,9 milkoner anställda deltid. Främst är det kvinnor och arbetare som jobbar deltid. Av samtliga anställda kvinnor arbetar 41 procent deltid medan det bara är 12 procent av männen gör det. Naturligtvis leder det till sämre pensioner. Kvinnor har också lägre löner än män, vilket blir negativt även senare i livet då pensionen grundar sig på lönen.

Men, det som var förvånande för mig var den lösning som gavs i det inslag på Rapport av en pensionsexpert, nämligen att mannen i en relation, som är den som tjänar mest och utvecklar sin karriär, ska föra över sin premiepension till kvinnan. Tanken är väldigt god, att man delar med sig till varandra och att man i en relation säkrar att båda parter kommer att ha ett drägligt liv under åren som pensionär. Men det känns väldigt konstigt i mina öron att det är rådet. För i förlängningen innebär det att kvinnan, för att få ett bra liv efter 65, ska vara beroende av mannen i förhållandet.

Som om det inte var nog att kvinnor både i högre utsträckning arbetar mer deltid och tjänar mindre än män på många ställen i samhället, ska vi också som en konsekvens av det behöva vara beroende av männen i förhållanden. Det känns ju helt sjukt.

I förra veckan var jag i Washington för att gå på konferensen Campaign Tech. Mycket sades under konferensen, men framförallt gav seminariet om ”Women as content consumers and online activists” mig mycket.

Där pratades det bland annat om kvinnor och mäns olika mönster i hur de agerar när det kommer till att kandidera till politiska poster. Kvinnor ställer nämligen upp till val framförallt när de blir tillfrågade, medan män gör det i större utsträckning på eget bevåg. Det handlar om att kvinnor oftare tänker på andra under sina liv. När man är ung priotiterar man sina föräldrar, när man blir äldre sin partner och därefter sina barn. Samma sak gäller i politik, man sätter andras bästa först och kandiderar först när de ser att någon annan ber dem ställa upp. De gör det för någon annan. På samma sätt kandiderar de när de ser att de mer eller mindre måste, för att om de inte gör det händer något i samhället som kan skada de personer som kvinnan prioriterar före sig själv.

På ett sätt är osjälviskheten i allt det här väldigt fint. Men å andra sidan var det väldigt jobbigt att tänka att det är så det funkar. Och att jag känner igen mig i det någonstans, gör det ännu lite jobbigare.

Jag behöver ofta att någon frågar mig eller lyfter mig för att jag ska ställa upp och göra något som jag inte gjort förut. Så har det alltid varit. Jag minns alla de gånger inom organisationsvärlden som jag har fått en fråga som därmed gjort att jag har ställt upp. Utan dessa personer, hade jag inte haft den politiska bakgrund och erfarenhet som jag nu har.

Samtidigt förpliktigar denna insikt. Det betyder att jag, som faktiskt har fått frågan innan, har ett ännu större ansvar att ställa frågan till någon annan som jag ser har potentialen så att även hon vågar ta steg som hon inte trodde var möjliga.

I ett försök att locka fler kvinnor att handla, inför nu Media Markt kvinnozoner i sina butiker i Österrike. Där ska kvinnor kunna köpa produkter som vi kvinnor uppenbarligen behöver. Samma sak görs på deras hemsida. Sidan går under namnet ”Woman’s world”. Där kan jag som kvinna både köpa rakapparat för att raka benen och en våg för att hålla koll på min vikt.

Jag förstår att Media Markt som företag vill locka fler kvinnor till att handla hos dem. Kvinnor är en köpstark grupp och är många gånger de som tar ansvar för huhållet och fattar beslut som rör inköp. Men hur har man lyckats landa i att sättet att nå mig är genom att skapa kvinnozoner med elektronikprodukter i rosa? Personligen gillar jag rosa, men det betyder inte att jag kommer att köpa mer saker bara för att det finns en zon för mig. Snarare blir jag arg och känner att Media Markt nog inte är något för mig.

Det underliga är också att man inte döper om resten av varuhusens områden till herrzoner eller resterande hemsidan till ”Man’s World”. Nej, de delarna är de vanliga områdena och då förstår man att det naturligtvis är männens område. För hur skulle det se ut om resten av varuhuset också delades in i zoner så som herrzoner och kanske till och med en neutral zon där alla kan få handla? Och om alla produkter som inte är direkt riktade till kvinnor var blå?

Nej, gör om och gör rätt Media Markt!

Så det blev inte så mycket skrivande efter Amsterdam. Men resan gick bra och det var skönt att vara ledig. Efter bara ett kort tag hemma, fick jag plötsligt möjlighet att åka på konferens i Washington om politiskt kampanjande i digitala medier. Så istället för att återgå till bloggen (som jag på nytt är peppa på), åker jag idag en sväng till Washington. När jag väl är tillbaka, då återtar jag bloggandet igen! Men här några snabba bilder från Amsterdam.

Alltså planen har hela tiden varit att skriva om något vettigt här den senaste veckan. Istället har jag jobbat i massor, försökt mig på att laga ihop mitt trasiga hjärta (det har gått sådär) och lyssnat sönder Maskinens nya skiva.

Och så har jag lärt mig att jag är helt värdelös på att spela en massa spel för att försöka få det jag vill. Jag är helt enkelt för rak, ärlig och naiv. Så istället jobbar jag någon dag till och tar sedan en paus från omvärlden och åker till Amsterdam för att äta gott, dricka vin, dansa, shoppa och bara vara. Efter påsk är jag tillbaka igen, då förhoppningsvis som en människa i lite mer balans.