"Jag vill att vi skriker tills våldtäktsmän inte längre går fria"

Igår läste jag i tidningen om en16-årig pojke som under soft air gun-hot tvingat en 15-årig flicka till oralsex.Det förnekades aldrig att flickan känt sig tvingad, men pojken friades på grundav att det inte fanns bevis på att han ”förstått” att han tvingat henne.

Idag läser jag i tidningen om attkvinnan som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson nu dömts förofredande.

Varje del av min kropp skriker iprotest. Jag vill gömma mig, skydda mig själv, lägger armarna intill kroppenför att trycka undan alla andra. Jag kan inte längre vara trygg, för jag vetatt om något skulle hända mig, om någon skulle ta ifrån mig min kropp - såskulle jag vara förlorad.

Dagligen ser vi dessa fall somgång på gång läggs ned, där våldtäktsmannen frias av ofattbara anledningar.Någonstans måste vi backa några meter bort och titta på vart vi hamnat, när entårta i ansiktet möter mer motstånd än sexuella övergrepp. Rädslan blir enkvinnas vardag, tills den kanske så småningom byts ut mot ilska. Är det så konstigtatt den som kuvas under könsrollen samhället klistrat på en vill göra upprormot den könsroll som ses som mer värd? Är det så konstigt att jag med varjecell protesterar, skriker, kämpar för rätten till min egen kropp?

Alla ni som skreker hesa över hur tårtattacken var ett hot mot vår demokrati - VART är ni nu?

Jag vill se er vidmin sida, jag vill att vi skriker oss hesa tillsammans

Jag vill att viskriker tills våldtäktsmän inte längre går fria

Jag vill att viskriker tills inga rasister längre sitter i riksdagen

Jag vill att viskriker tills kvinnor inte längre behöver vara rädda

Men om ni inteställer er bredvid mig, om ni ställer er i vägen, kommer jag skrika mig hestills ni flyttar på er.

Elise Abrahamsson,19 år
Feministisktwittrare, gymnasiestuderande.