Joakim Borgudd: "Hejdå dagstidningen!"

Jag har älskat varje arbetsdag men jag har också hatat otryggheten. I dagarna slutade jag som webbredaktör på Helsingborgs Dagblad efter tre år av vikariat. Antalet anställningskontrakt jag har skrivit på under de åren kan jag inte ens räkna.

Många vikariekollegor har kämpat betydligt längre och under sämre förutsättningar och jag är imponerad över deras uthållighet. På många sätt är det världens bästa jobb, men jag har kommit till insikten att det inte funkar för mig.

Ångesten över att inte veta vad som händer till sommaren, till hösten, efter jul eller i värsta fall nästa vecka tar udden av det roliga. Att varje dag prestera på topp för att vara så oersättlig som möjligt samtidigt tar på psyket. Varje dag lyssnar man samtidigt efter tecken. Ska någon vara tjänstledig? Har en annan vikarie fått några månaders arbete? Vad gör det i så fall för mina chanser?

Allting ställdes på sin spets i början på året. Mitt vikariat skulle löpa ut och jag hade räknat ner varje dag och sett hur arbetslösheten kom närmare och närmare. Det var lite kort framförhållning med när storhelgerna var över borde det komma ett besked tänkte jag. Så kom den sista arbetsdagen och samtalet uteblev. Sparpaket skulle förhandlas och då är en vikarie en väldigt liten bricka.

Istället gick jag hem och skrev in mig hos Arbetsförmedlingen. Jag började rensa bland abonnemang, ansökte om A-kassa och sökte jobb jag inte ens var kvalificerad för. Men så efter två veckor fick jag sett samtal om att jag var inne i värmen igen, först som inhyrd via bemanningsföretag och till sist återigen anställd direkt av Helsingborgs Dagblad. Två härliga månader med fast inkomst och sommarens garanterade jobb kändes inte längre så fjärran. Jag skulle nog hålla mig flytande ett tag till. Istället kunde jag börja fundera och räkna på hur mina odds såg ut inför hösten. I sammanhanget kändes det som en högvinst på lotto.

Men någonstans hade allting förändrats. Jag hade insett att jag inte vill ha det så här längre. Jag vill kunna sätta upp yrkesmässiga mål, planera min utveckling och känna att hårt arbete betalar sig. Som vikarie i en tidningsbransch i kris upplever jag inte att det finns möjligheter för det och jag vet att andra känner samma sak.

Risken är stor att fler och fler unga och duktiga journalister med driv lämnar branschen. Jag har flera vikarievänner som precis som jag söker andra jobb. De vill också ta sig framåt men hittar inte något sätt att göra det som journalister. Vad kommer det här göra med journalistiken på sikt? Vilka ska bära tidningarna i framtiden? Vilka ska bli nyhetschefer? Men så länge nya förmågor fortsätter att stå i kö vikariaten varje år är jag rädd för att ingenting händer. Och det är allt annat än god ekonomi för de utsatta tidningarna som verkligen inte behöver tappa duktiga journalister de lagt ner pengar på att lära upp.

Från och med nu är jag webbredaktör hos Skånetrafiken. Där får jag en möjlighet att utvecklas i min yrkesroll. Dessutom kommer jag för en gång skull kunna ha en semester. Bara en sån sak.

Jag kommer att sakna dagstidningen vansinnigt mycket ibland. Längta efter nyhetspulsen och känslan av att vara mitt i händelsernas centrum. Dessutom kommer jag sakna människorna som precis som jag lockats till den världen. Men det var aldrig ett svårt beslut att ta. I realiteten var det inte ens ett val.

Min ambition är att jag ska fortsätta att skriva om kampsport som frilansare i någon form. Men jag säger hejdå till dagstidningen.

Tack för allt du har lärt mig. Det var fina år.

Joakim Borgudd

Den här texten är en återpublicering. Originalet kan läsas här.