Tommy Deogan: "Ännu en gång – Aldrig igen!"
"De som dödsmisshandlade fyrabarnspappan i Helsingborg har i och med det agerandet själva ställt sig utanför såväl fotbollssverige som helt förbrukat sin rätt att välkomnas tillbaka", skriver Tommy Deogan, bror till Tony Deogan som misshandlades till döds av fotbollshuliganer 2002.
Tony Deogan blev Sveriges första dödsoffer för fotbollshuliganism. Han misshandlades på Hornsbruksgatan invid Högalidsparken på Södermalm av AIK-anhängare före matchen mot IFK Göteborg, vilken ägde rum på Råsunda den 29 juli 2002. Deogan fördes i ambulans till Södersjukhusets akutmottagning. Efter en första undersökning beslutades om omedelbar operation på Karolinska sjukhuset i Solna. Fyra dagar senare dödförklarades Deogan.
Förundersökningen lades ned den 11 september 2003 av kammaråklagare Henrik Söderman på grund av att ingen ville vittna, vare sig supportrar från AIK eller IFK Göteborg. Deogan var medlem i IFK Göteborgs huliganfirma Wisemen.
Källa: Wikipedia.
Vem eller vilka bär huvudansvaret för att fyra barn inte fårse sin pappa igen, på grund av att han gick på, eller rättare sagt var på vägtill en fotbollsmatch? Endast i det så kallade ”Idrottsrelaterade våldets”värld debatteras detta om och om igen.
I Sverige har två personer mördats, inte på grund av fotbollutan på grund av människor som hävdat att de agerade i fotbollens namn. Problemetär att vi, även jag, allt för länge faktiskt har köpt och indirekt hållit meddem. Vi har rent av agerat på precis samma sätt som de har hävdat, samtidigtsom vi har sagt att de endast använder fotbollen som en ”ursäkt” och”bortförklaring”.
I fotbollssveriges första dödsfall år 2002 begav sig minbror, Tony Deogan, till Södermalm för att slåss och söka bråk. Hanhade under sitt liv själv skickat både en och annan till sjukhus som lika gärnakunde ha mött samma öde som han slutligen fick göra för det liv han själv valdeatt leva. Däremot passerade det senastemordet i Helsingborg alla tidigare bottenmärken och ruttna bottenrekord av”huliganism” i Sverige när en helt oskyldig man, familjefar och supporter mistesitt liv. Men, icke desto mindre, under båda dessa dödsfall har frågan rests rättomgående om vem eller vilka som skall bära huvudansvaret?
Det är rätt otroligt, inte minst gällande mordet iHelsingborg, att vi debatterat ansvarsfrågan som om gärningsmännen de factoagerade i klubbarnas och fotbollens namn. För självfallet faller det absolutstörsta ansvaret på den och/ eller de individer som valde att slå ihjäl – och setill så att barnens väntan skulle komma att bli livslång. Det finns nog ingen vuxen människa i Sverigeidag, år 2014, som inte någon gång under sitt liv har hört att våld kan varadödligt. Ett enda slag emot huvudet kan räcka, och det har tyvärr räckt, gångefter annan. Så även denna tyvärr.
I min brors fall faller ansvaret på honom själv i mina ögon.Han visste precis vilka risker våldet förde med sig och använde till och meddessa som argument för att jag skulle hålla mig undan det. Därmed inte sagt atthan förtjänade att dö, men han gav sig in i de riskerna betydligt mer villigtoch medvetet än gällande fallet i Helsingborg. Gärningsmännen lekte samma lek,men inte emot Tony eller andra likasinnade honom ifrån Djurgårdens sida, utanmed någon som inte alls var, eller ville vara, med i den leken.
Väljer man att sparka ner en helt oskyldig människa somdessutom mister livet skall konsekvenserna bli så kännbara att de ekar ner igenerationer och gör det så in i helvete kännbart att ens tänka den tankenigen. Det kan inte vara riskfritt, coolt eller häftigt på något sätt. Iställetför tankegångarna som dominerar idag – att det är lätt att komma undan. Precissom för denna stackars oskyldiga familj, som kommer att få leva med detta förresten av sina liv, skall det också prägla hela gärningsmannens. Det kallar jagvara för ”nolltolerans” och kalla våld ”oacceptabelt”.
Nolltolerans och mena att det är oacceptabelt innebär inteatt vi skall fortsätta sikta på oändliga meningslösa dialoger med människor somskrattar åt och uttryckligen fördömer dem. De människorna, som exempelvis de somdödsmisshandlade fyrabarnspappan i Helsingborg, har i och med det agerandetsjälva ställt sig utanför såväl fotbollssverige och helt förbrukat sin rätt attens välkomnas tillbaka.
Det hörs röster om att om det inte blir bättre av att ”exkludera”.Men vad kan överhuvudtaget bli sämre än att en oskyldig människa fått sättalivet till, att fyra barn förlorat sin pappa och en fru förlorat sin livskamratoch man? Detta endast på grund av en eller flera personers helt egna val ochhandlande. Det finns ingenting som rättfärdigar denna attack, på något sätt.
Ibland måste man faktiskt kunna se att man inte kan ta medeller ”förvandla” allihop till att bli goda supportrar som skall leda vägentill sund supporterkultur. Ibland måste man inse att vissa helt enkelt intevill. Ibland måste vi själva inse vilka vi själva inte vill ta med - För allasoch hela fotbollens skull!
Vila i frid!
Ännu en gång – Aldrig igen!