Frida Gunnarsson: "Gå in i väggen och spräck bubblan!"

Du växte upp i en medelstor svensk stad. Mamma, pappa och ett syskon. Alla säger att du hade det lätt för dig, du lärde dig läsa innan du började förskolan och det var kanske till och med tal om att du skulle få börja skolan ett år tidigare. Så fortsatte det. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Det rullade bara på, utan större ansträngning. På fritiden höll du på med något som du var bra på, varför göra något som du inte hade talang för? Det som hade hindrat dina föräldrar från att utvecklas till sin fulla potential var inget problem i ditt liv. Ville du börja rida några mil utanför stan fick du göra det, pengar och tid för att skjutsa fanns. Dina föräldrar tycker om att se dig lyckas, men de hatar att se dig olycklig. Därför engagerar de sig i ditt liv, de är delaktiga i ditt val av gymnasieskola och de vet namnet på alla dina vänner.

Det problematiska är för få av oss, barnen jag beskrivit tidigare i texten, misslyckas i tidig ålder. Vi får understöd från våra föräldrar, hjälp att ledas in på en väg som passar just oss. Allt för sällan har vi gått utanför vår comfort zone, livet som helhet har varit hanterbart. Vi har aldrig behövt anstränga oss till fullo, det har varit enkelt.

Personen det här skapar har ingen självdistans, du är oövervinnelig. Fötterna nuddar inte jorden. Du tror att du kan nå hur långt som helst och bli vad som helst, samtidigt vågar du inte. Du är van att engagera sig i saker du har lätt för, som du är bra på. Varför skulle du utsätta dig för något annat? Du kanske tror att du har utmanat dig själv, men det har du bara om du någon gång misslyckats. För ingen är så perfekt som vi, uppfyllda av vår egocentrism, vill tro att vi är.

Jag misslyckades för första gången när jag var 18 år. Bakom mig hade jag ett helt liv av upplevelser som självklart präglats av vissa motgångar men jag hade aldrig misslyckats, fram tills den här dagen. Jag höll på att ta körkort, det var dags för teoriprovet. Innan hade jag gått runt och försökt avdramatisera hela situationen genom att prata om att nästan varje svensk hade körkort, varför skulle inte jag klara det? Öppnat boken hade jag gjort, men jag hade inte ansträngt mig. Jag visste att jag inte skulle få något toppresultat, men jag var helt övertygad om att jag skulle klara mig. Det gjorde jag ju alltid. Jag skrev provet på 30 minuter och tryckte på klar. En röd ruta kommer upp på skärmen och jag tror inte att det är sant. Jag går fram till provadministratören som skriver ut ett papper till mig och säger; "Ja här va det underkänt ser jag". Fortfarande, jag kunde inte förstå vad som hade hänt. Det brast när jag ringde min pappa. Gråtade fick jag ur mig att jag hade kuggat. Hans första reaktion var att jag skämtade, något han inte var ensam om. Samtal efter samtal, ingen kunde tro att jag skulle misslyckas på teoriprovet.

En vecka senare skrev jag det igen och klarade det, men jag insåg något viktigt. Jag kan inte vara bra på allt. Vissa saker kommer även vara en utmaning för mig. Vad än mina föräldrar och folk omkring mig har sagt så stämmer inte det fullt ut, jag är inte perfekt. Idag har den här insikten även smittat av sig på andra saker i livet, till exempel relationer. Jag har insett att alla inte tycker om mig, och jag tänker inte kämpa för att de ska göra det heller - och det är helt lugnt.

Om du fortfarande är kvar i den här föreställningen, utsätt sig för något som du troligtvis inte kommer att klara av. Gå in i väggen och spräck bubblan. På andra sidan finns ett liv utan prestationsångest och konstant jämförelse med andra. Lycka till!

Frida Gunnarsson, student