"Vad ska vi göra med de arga männen på landsbygden?"

En högervåg går genom Europa. I arbetslöshetens bakvatten vinner extremhögern allt fler segrar och går nu framåt i nästan alla länder i Europa och med den kan vi se en ökad rasism och en feministisk backlash. Vi kan moralisera över detta, vi kan hävda att det rör sig om inskränkta, unkna åsikter och värderingar. Vi kan förakta dessa partier och organisationer, säga att de är hemska rasister, vi kan till och med spöa upp dem och kasta tårtor på dem. Men det hjälper inte, i alla fall har det inte hjälpt hittills. Så vad är det vi har att göra med här?

Låt börja med att titta på vilka som utgör denna högerextrema massa. Ser man till de undersökningar som gjorts, t.ex av Sören Holmberg och Henrik Ekengren Oscarsson, kan man generalisera den högerextrema väljaren såhär:

Han är man, född eller uppvuxen på landsbygden eller på en mindre ort. Han saknar högre utbildning och har antingen inget jobb alls eller ett lågavlönat eller otryggt jobb. Han känner sig sviken, bortglömd och i värsta fall föraktad av politikerna och den så kallade kultureliten. Han klamrar sig fast vid det han kan känna sig stolt över: sin nationella identitet, sin könsidentitet och sina rent fysiska förmågor och reagerar starkt när någon hotar dessa livbojar.

Dessa män organiserar sig sedan utifrån dessa ideal: nationen, traditionella könsroller och ett förakt emot intellektualism och bildning som ses som elitistiskt. Och denna grupp kommer att öka i takt med att allt fler män förlorar sitt arbete och föraktet emot dem som befinner sig i det så kallade utanförskapet ökar.

Så vad ska vi då göra för att stoppa denna våg? Jo, det handlar om att bryta grundförutsättningarna. Att håna dem, hata dem och angripa dem hjälper inte. Tvärtom stärks de i uppfattningen att de utgör en föraktad, bortglömd grupp som eliten struntar i. Istället måste vi se dessa arga män. Vi måste, som samhälle och som politiker, göra en helomvändning. Vi måste säga och visa att det är okej att misslyckas i skolan, det är okej att vara arbetslös. Men också att det är åt helsike att lågkvalificerad arbetskraft idag utnyttjas på en nästan brutal arbetsmarknad utan trygghet och att arbetslösa behandlas som mindervärdiga. Det är åt helsike att a-kassan och sjukpenning både är på tok för låg för att leva på och för svår att överhuvudtaget få.

Vi måste byta samhällsklimat. För visst har många människor i högerns Sverige fått det bättre. De högutbildade, de högavlönade i storstäderna har aldrig haft det bättre än idag. De kan vältra sig i både RUT och ROT, åka på långa semestrar, jobba hemifrån, renovera kök, lyxkonsumera och unna sig som aldrig förr. Men allt detta har skett på bekostnad av dem som befinner sig på den andra sidan: de lågutbildade, de lågavlönade på landsbygden och småorterna och det är dessas vrede och besvikelse vi idag ser i form av en våg av extremhöger.

På vänsterkanten måste vi sluta förakta, bespotta och hata utan börja se dessa som en kraft vi måste få med oss. Att kasta ut invandrare, mota tillbaka kvinnorna till spisen och de homosexuella till garderoben och åter placera den muskulöse heterosexuelle mannen på piedestal är inte bara dumt, det är dessutom en återvändsgränd som inte kommer att lösa någonting, vare sig i stan eller på landsbygden. Det vi behöver är välfärdspolitik. En politik som ser alla medborgare, som inte är beredd att offra stora delar av befolkningen för att gynna andra, en politik som tolererar misslyckande, arbetslöshet, sjukdom och som ger landsbygden möjlighet att leva och utvecklas. En politik som bekämpar utanförskapet och inte de utslagna.

Det återstår att se om vänstern kommer att lyckas med detta. I stort har man politiken, men kommer man kunna nå dessa arga män?

Mattias Hamberg,
Lärare, musiker och vänsterpartist