”Jag är 12 och känner mig fet”
"Vi vuxna har ett enormt ansvar, dels att motarbeta normerna men framför allt att lära våra barn, att människors värde inte sitter i storleken på kroppen", skriver Therese Hedman, bloggare.
Den här texten är en återpublicering av ett blogginlägg. Här kan du läsa originalet.
Följ Therese Hedman på Twitter: @BitterFittans
I morse pratade de om ätstörningar på Nyhetsmorgon och jag reagerade över att de så ofta använde sig av orden ”normalviktig”. Jag tänker att det ordet är triggande, för många vill vara just ”normala” (vad det nu innebär). När jag pratar om sånt som reklam, ideal, normer och så vidare, får jag ofta höra att jag ”överreagerar”, jag bara ska ”strunta i det” och ”inte ta åt mig”. Men det handlar inte om mig, jag har börjat förlika mig med vem jag är. Och nej, jag tycker inte att jag överreagerar, jag tycker att jag reagerar.
Det handlar om människor och det börjar redan i unga år. Kroppsmedvetenheten och rädslan att inte passa in. Frustrationen och sorgen jag känner när jag läser dessa unga människors oro. En person är så ung som 9 år! Nej, det är inte ok. Det ska inte behöva vara så att barn mår dåligt över sin vikt, att de börjar sitt liv med rädsla av att inte vara ”som alla andra”. Barn som går i mellanstadiet ska inte redan ha testat LCHF, GI, sopp-dieter, 5:2 med mera. De ska inte ens vara medvetna om det!
I bildspelet ovanför rubriken kan du själv läsa en rad olika foruminlägg kopplat till vikt, postade av unga tjejer och killar.
Vi vuxna har ett enormt ansvar, dels att motarbeta normerna men framför allt att lära våra barn, att människors värde inte sitter i storleken på kroppen.
Therese Hedman, bloggare på tankaravtuss.wordpress.com
