SDU: "Hög tid att skrota public service"

SVT:s valvaka från i söndags, där europaparlamentsvalet bevakades, hör till det sämsta av sittslag som någonsin har sänts i svensk TV. Programledaren konstateradeinledningsvis att ovanligt många lärda personer befann sig i studion för attkommentera händelseutvecklingen, som ägde rum i Sverige såväl som påkontinenten. En viss intellektuell mångfald kunde också skönjas. Till deinbjudna hörde bland andra vänsteraktivister, Timbro-lobbyister, tidigareministrar från både blått och rött håll samt en kader av samhällsdebattörer somalla gjort sig sina namn genom engagemang för den antirasistiska saken. Fögaförvånande var alla rörande överens om att framgången som tillföll SD och andraEU-kritiska partier var djupt beklaglig.

Den härsändningen var extrem. Men den är inte otypisk. Vid det här laget borde detinte komma som en överraskning för någon att den föregivet opartiskastatstelevisionen tar ställning när de ansvariga finner det lämpligt att göraså. Söndagens sändning ska snarast ses som ett särskilt tydligt exempel på deninställning som präglar hela det offentliga kultursverige och där SVT inteutgör något undantag. I det här klimatet är den givna utgångspunkten attkonservatism och nationalism är någonting förkastligt och att partierna som bärupp dem är problempartier.

Public servicebygger på ett knippe föreställningar som säkert verkade rimliga när konceptetlanserades, men som idag är hopplöst föråldrade. Exempelvis idén om att såkallad neutralitet skulle vara möjlig att uppnå för ett medieorgan som arbetarmed kultur och opinionsbildning. Det är knappast en ny upptäckt attvärderingarna hos människorna som bygger upp en organisation blir ledmotivetför organisationens arbete. Och eftersom ingen människa – i synnerhet intenågon som arbetar med kultur och opinionsbildning – står utan egna värderingarså borde det inte vara svårt att se problemet. Föreställningen om SVT:s opartiskhetär i bästa fall naiv; sett mer realistiskt är det en lögn som berättas för attlegitimera fortsatt finansiering från medborgarna.  

Den svenskakultursektorn behöver reformeras. Vänstern har satt sin prägel på den sedan1970-talet och borgerligheten är för urvattnad för att ha den minsta möjlighetatt föra den i en annan riktning. Jag tror att i det här sammanhanget så ärpublic service vad vi kan kalla för ”nyckelstocken”. Om detta redan havereradeflaggskepp för den svenska kulturvänstern kan skjutas i sank, då blir det enöppning för att reda ut andra oegentligheter inom den statliga kultursektorn.

Även viktigareformer får ibland börja i det lilla. Den här är inget undantag. När SDUhåller sin nästa kongress kommer jag be delegaterna att ta ställning till ettförslag om att public service ska avvecklas. Med förhoppningen att frågan endag kan behandlas i moderpartiet och i förlängningen i Sveriges riksdag. 

Anton Stigermark,
Kulturpolitisk talesman för SDU