"Dubbelmoral när det gäller skönhet och utseende"

Varför är det ok att dölja en rynka med smink men inte med Botox? Att träna 7 dagar i veckan för att få den där perfekt formade kroppen, men inte att göra en operation som återställer brösten som försvann under samma träning? Att tatuera permanenta ögonbryn, men inte att lyfta ögonlocken? Och varför hävdar vi att personligheten är viktigast och utseendet inte betyder något? När vi samtidigt reflexmässigt bedömer folk på utseendet och ofta behandlar de som ser annorlunda ut efter just det?

Plastikkirurgi förknippas ofta med tabun och i debatten i sociala medier uttalar sig människor tvärsäkert om vem det är som opererar sig och varför. Den rådande uppfattningen kan sammanfattas med: "att bry sig om sitt utseende är ytligt och du är fin som du är". 

Min uppfattning, efter mer än 20 år som estetisk plastikkirurg och samtal med hundratals patienter, är att utseendet är extremt viktigt för hur vi själva mår, för vår identitet och för hur vi uppfattas av omvärlden. 

På Akademikliniken opererar vi varje år tusentals patienter . Majoriteten är inte kända människor som "tvingats" till detta på grund av sitt yrkesval. Eller människor med rubbad självbild som inte kan sätta stopp när det blivit för mycket. 

Den allra vanligaste patienten är i stället en kvinna, eller man, som genomgår en operation för att må bättre i sin egen kropp. En kvinna vars kropp förändrats efter en graviditet och nu vill återställa sin kropp till hur den såg ut innan. Eller någon som under lång tid lidit av en näsa som är oproportionerligt stor. Att förändra eller återskapa ett utseende är inte för alla, men det bör finnas ett val att göra det utan att dömas.

Det finns en dubbelmoral kring vad som är "tillåtet" och inte när det gäller utseende och skönhet. Å ena sidan tar man tydligt avstånd från plastikkirurgi och "utseendehetsen i samhället". Men å andra sidan uppmuntrar man till dieter och intensiv träning för att uppnå "den perfekta kroppen". 

Media rapporterar alltför sällan om den normala plastikkirurgiska patienten som upplever förbättrad livskvalitet och självkänsla. I stället fokuserar man på det extrema och det misslyckade som man kan förfasa sig över och ta avstånd ifrån.

Det här bidrar till att många av mina patienter känner sig skuldbelagda för att de väljer att göra något åt det som får dem att må dåligt i sin egen kropp. Men är det inte så att utseendet förtjänar mer respekt? Och borde vi inte tänka oss för lite extra innan vi talar om för andra hur de skall känna? Eller har åsikter om vad de ska, och inte ska, göra med sina egna kroppar? 

På Akademikliniken bad vi några av våra patienter berätta vad de gjort och varför. Deras historier är starka och förtjänar vår respekt.

Ulf Samuelson
Docent och plastikkirurg på Akademikliniken