"Varför görs det aldrig något för att bekämpa psykisk ohälsa?"
"Personer som har varit psykisk instabila i flera år och som inte längre ser något ljus i tunneln överges av samhället", skriver Linda Palm, 22 år.
Linda Palm har själv haft en hel del kontakt med psykvården tidigare, då hon bland annat lider av ångest och har haft en ätstörning.
Den psykiska ohälsan ökar, medan vården rasar. Det finns inte tillräckligt med legitimerad personal inom psykvården för att alla de som behöver hjälp faktiskt ska få hjälp, resurserna ligger på minimum men ingen gör någonting åt det.
I dagens Sverige får en självmordsbenägen person inte den hjälp som behövs. Du kan behöva vänta i flera år på att få den hjälp du behöver, men för en gravt deprimerad person kan det vara för sent. Att depression idag ofta behandlas av läkare utan legitimation är inte okej. En läkare utan legitimation behöver inte föra journal och kan inte kontrolleras av inspektionen för vård och omsorg. En läkare utan legitimation kan, år efter år, skriva ut antidepressiva mediciner till en deprimerad person utan att en enda gång remittera personen i fråga till psykolog eller liknande. Något som för politikerna inte verkar som ett problem värt att uppmärksamma, speciellt inte med tanke på de minimala resurserna – mediciner är flera gånger billigare än legitimerade psykologsamtal.
I patientsäkerhetslagen beskrivs det vad personer som arbetar inom vården måste göra. I lagen finns det även ett avsnitt som förklarar vilka diagnoser man inte får behandla om man inte har rätt kompetens. Däribland står cancer likväl som smittsamma sjukdomar och epilepsi med. Detta betyder med andra ord att en olegitimerad läkare eller psykolog helt utan kunskap har rätt att behandla personlighetsstörningar, ätstörningar, schizofreni, personer med självmordsbenägenhet med mera. Återigen ett bevis på att psykvården inte tas på alls lika stort allvar som den sig bör.
Bättre blir det inte heller när vårdcentraler, sjukhus och apotek privatiseras. Resurserna är näst intill obefintliga. Platserna för hjälp är allt för få, väntetiden allt för lång. Varför inte detta uppmärksammas mer är för att de enda som vågar pratar om det är just personer som själva lider av någon slags psykisk ohälsa. Personer som har varit psykisk instabila i flera år och som inte längre ser något ljus i tunneln. Som år efter år proppar i sig mediciner och intalar sig själva att det till slut kommer att bli bra.
Hur dagens psykvård ser ut är inte acceptabelt på någon nivå. Uppmärksamhet och ändrad lagstiftning krävs. Men vem ska man vända sig till, när till och med politikerna ser förbi problemet?
Linda Palm, 22 år
