"Fel att förringa det fascistiska våldet mot vita män och kvinnor"

Under Almedalsveckan anordnade SVT Debatt (1/7) en diskussion med frågeställningen ”hur rasistiskt är Sverige?” Bland debattörerna fanns Ida Ali-Lindkvist, Hanif Bali och Markus Uvell. Ali-Lindqvist ville att man skulle se den strukturella rasismen och Bali/Uvell som ville ha en mer individuell syn på rasism. Personligen känner jag mig inte särskilt hemma i något av dessa läger och jag ser båda parter som ytterligheter i en debatt som jag själv försöker undvika. Men just den här debatten kom att beröra mig djupt och som Ali-Lindqvist skrev i en efterföljande ledare i Dalademokraten: ”Men före sömnen tog vid gnagde tankarna och jag kände ett obehag”.

Vad var det jag sett? Och vad i – ursäkta språket – helvetet var det Ali Lindqvist sagt? Jag citerar Ali-Lindqvist:

”Ursäkta mig, men du (Uvell) är ju vit, du är man, du behöver kanske inte känna rädsla för att trampa hem här idag på samma sätt som du(Bali) kanske måste göra, eller jag, eller många av mina vänner som blivit hotade här i Almedalsveckan”.

Jag pratar sällan och väldigt lite om de hot jag fått utså i min antirasistiska kamp och kommer heller inte göra det nu, men jag tänkte dock berätta om andra som utsatts för hot och hat av rasister. Något som vi ”vita” antirasister tydligen inte behöver oroa oss för enlig Ali-Lindqvist. Jag tänkte börja med att berätta om min mor som är vit. Hon har på senare tid blivit utsatt för attacker på grund av mitt engagemang, hon måste vidta vissa åtgärden i sin vardag på grund av mitt engagemang. Hon är alltså otrygg i sin vardag. Jag tänkte också berätta om min vita manliga kamrat som under förra Almedalen blev hotad av nazister endast på grund av sin närvaro och sitt demokratiska engagemang mot rasism. Jag kan också berätta om någon av alla mina andra vita antirasistiska kamrater som gång på gång fått motta hot och som idag tittar sig en gång extra över axeln.

Nu kanske ni tänker ”men hallå de utsätts ju inte för rasistiskt våld så som en rasifierad gör och ni som vita kan ju smälta in”. 

1. Jo, jag vet att det är skillnad i sak att bli utsatt för våld på grund av sin hudfärg och sin åsikt, du kan ju inte ändra din hudfärg, men vad är det egentligen för skillnad på effekterna? Båda grupperna är likt förbannat rädda och det är samma personer som är grunden till denna rädsla. 

2. Kan vi verkligen dölja oss, smälta in eller ändra åsikter? Är det rimligt att vi ska i en demokrati behöva mörka våra åsikter? Nej självklart inte, det vore ett djupt demokratiskt problem!

Jag tog upp det här i sociala medier och fick genast slängt i ansiktet att jag förminskar rasistiskt våld mot rasifierade och att jag – som vit – löpte minimal risk för att utsättas för våld. Detta var självfallet inte min avsikt, jag skulle aldrig drömma om att försöka förminska den rädsla Ali-Lindqvist eller hennes vänner känner. Jag sympatiserar med den, men kan förmodligen aldrig fullt ut förstå den då jag själv inte är rasifierad. Men, och det här är ett stort men, jag förväntar mig exakt samma ödmjukhet tillbaka av Ali-Lindqvist. Jag vill inte se en journalist som på bästa sändningstid står och säger åt mig att jag inte behöver vara orolig för att jag minsann är vit.

Och nej, det här inte en debattartikel i stil med ”om vi ska prata om det högerextrema våldet så måste vi samtidigt prata om det vänsterextrema”, det här är en debattartikel om att vi inte ska förminska varandras upplevda och faktiska rädsla för att vinna billiga politiska poäng i debatter på bästa sändningstid…

Henrik Johansson, Antirasist