"Dra av ditt privilegierade täcke Helene Bergman!"

Jag skriver inte detta enbart som en kritik mot Helene Bergman och som ett försvar å FI:s vägnar (ty jag försvarar gärna den feministiska kampen och politiken). Jag skriver detta av följande anledningar: återigen målas den vita privilegierade mannen ut som någon som är överlägsen den ”svartmuskiga mannen” som är förtryckaren, (läs Helenes referens till könsstympning och hedersmord) förövaren. Detta är att ta 1,2 och till och med 3 steg tillbaka i den intersektionella debatten och omvärldsanalysen. Det upprätthåller även koloniala strukturer och tankegångar och rasistiska strukturer om den vite västerländske (mannens) överlägsenhet. Vad Helene även skapar med sin artikel är en förminskning av den feministiska kampen och direktiv om hur den ska följas- utifrån en vit kvinnas perspektiv. Helene kritiserar å ena sidan FI:s kritik mot andra feminister, men väljer i sin artikel att själv sätta agendan för den feministiska kampen.

Genom att referera till sitt eget feministiska arbete från exempelvis 70-talet, refererar Helene bara  tillbaka till en tid där samhället levde efter ”spelregler”, politiska system, styrning och sociala konstruktioner ur sin samtid- den samtiden är inte i dag. Inte heller är feminismen i dag historielös eller utan gedigna grunder och underlag. Tvärtom, i dag har vi en feminism som i allra högsta grad hänger ihop med antirasism, sexualitet, funktionshinder och klass- vi har alltså intersektionalitet. Beverly Crenshaw är den som myntade teorin intersektionalitet och den bygger på kritik mot den ”vita feminismen”. Crenshaw ville beskriva genom sin teori hur hudfärg och kön inte kan särskiljas när vi analyserar hur ett förtryck ter sig i uttryck.

Så vad Helene gör i sin artikel är inte bara att kritisera FI, utan hon presenterar (som hon beskriver FI) en elitistisk feminism, utan ett intersektionellt perspektiv, med den vita västerländska mannen som (återigen) den med rätt till makt, den ”goda mannen” och den vita kvinnan (hennes eget perspektiv) som det rätta. Detta gör att vi backar i debatten, i våra framsteg kring antirasism och feminism. För återigen presenteras västs tolkningsföreträde och här i form av den ”vita kvinnan”. Perspektiv, kunskaper och arbete som personer som jag utövar (rasifierade kvinnor) hamnar i periferin. Mångas kunskaper om hur Sverige funkar när du inte är privilegierad, eller tillhör ”eliten”, negligeras.

När vi talar om feminism, låt oss alltid tala om intersektionalitet, låt oss alltid lyfta allas röster när vi argumenterar och debatterar, även de vi inte kan förstå eller relatera till. Låt oss jobba oss från gräsroten och upp i våra argument och vår kamp, låt oss se strukturerna och låt oss vara kunniga om vår mänskliga historia av förtryck och låt oss komma ihåg i kampen för en mer rättvis värld. Genom att kämpa mot varandra för att åstadkomma en förändring, eller genom att alltid utgå ifrån vårt eget perspektiv, missar vi inte bara en helhetsbild utan vi missar också vår kamp. Vi förlorar den.

Anna Valsamidis,
Feminist och antirasist