"Konsten måste få vara extrem och politisk"

Debatten kring Athena Farrokhzads sommarprat i anrika P1 harunder den senaste veckan varit föremål för en debatt som den mest enträgnestrutsen måste haft svårt att missa. Inte nog med att dess manus sökte sigutanför de traditionella programramarna, temat låg dessutom nästan skrämmandevälplacerat i debattklimatet om extremism i båda ändarna av det politiskaspektrat. Många är de som har varnat för vilken extremist Farrokhzad är, ochvilken fara hennes idéer utgör mot det demokratiska samhället. De verkar heltenkelt ha tagit henne på orden när hon talar om revolutionära åtgärder. Jag hörnågot annat.

Det bör här klargöras att jag inte kännerFarrokhzad och därmed inte heller hennes uppsåt med programmet eller dessinnehåll. Det jag däremot vet är att hon är en konstnär. Under programmets gångintroducerar hon mig för en rad poeter jag inte visste fanns, som levererar enpolitisk poesi som jag följaktligen inte heller hade hört. Det är konstnärligframställning av frustration över samhällets orättvisor, strukturer ochojämlikheter. Det är just det jag hör även i Farrokhzads egna rader avdramaturgi. För det jag vet om henne är just det, att hon är dramatiker ochpoet. Det är frustration över maktlöshet inför rasism, må den vara strukturelleller ej. Det är frustration över stagnation i socioekonomiska strukturer. Detär frustration över att ingenting händer. Det är en poets frustration, precissom det var poeters frustration när Kartellen och Timbuktu tidigare i år sjöngom att dunka Jimmie gul och blå.

Jag frågar mig mitt i detta debacle: omkonst tillåts vara politisk, har den inte då också rätt att varauppseendeväckande, eller kanske till och med extrem? Ingår det inte i såväldebattörers som politiska konstnärers yrkesroll att sätta ord på de tankar sombefinner sig i huvudet på de som inte känner sig sedda, hörda elleruppmärksammade av samhället? Om det är så, vem ska då få sätta ord på tankarnahos de som gett upp? Som känner att ingenting händer? Som känner attdesperationen höjer sig till nivåer man inte kan kontrollera?

Politisk extremism är aldrig lösningen pånågot. Vare sig de extrema tendenserna kommer från höger eller vänster.Demokratin är den politiska företeelse som har visat sig föra mest gott med sigi världens alla hörn, och den bör aldrig förkastas. Jag tillhör dock ett avdemokratins priviligierade samhällskikt. Jag har en hudfärg och ett efternamnsom hittills, mig veteligen, aldrig givit upphov till diskriminering. Jagkommer från ett akademikerhem med läsvana och har gått i skolor med klasskamraterfrån liknande förhållanden. Extrema åsikter skrämmer mig, precis som detskrämmer många andra. Men min reaktion på Farrokhzads sommarprat är inteaggression. Det är rädsla över hur vi kunnat skapa ett samhälle där den härtypen av frustration i form av extrema tankar föds. Man kan naturligtvis vändadövörat till och slänga ut TV:n eller radion. Men man kan också göra en ansatstill att lyssna till de röster som vanligtvis inte hörs på primetime-radio.

Carl Lindberg