Segerfeldt: "Migration är den bästa politiken för utveckling"

Trots att de globala gapen i levnadsstandard minskar är skillnaden i livskvalitet mellan rika och fattiga länder fortsatt gigantisk. En genomsnittlig norrman har 172 gånger högre köpkraft än den genomsnittliga invånaren i Demokratiska republiken Kongo. Den förväntade livslängden i Schweiz är nästan dubbelt så hög som i Sierra Leone, spädbarnsdödligheten i Angola är femtio gånger högre än i Sverige och förekomsten av tuberkulos är 439 gånger högre i Swaziland än i Italien. Läskunnigheten i Finland är drygt tre gånger så hög som i Mali medan risken att drabbas av mord är 229 gånger högre i Honduras än i Japan.

Det snabbaste och mest effektiva sättet för en människa i ett fattigt, illa fungerande land att höja sin inkomst, förbättra sin hälsa, öka sin läskunnighet och stärka den personliga säkerheten är att flytta till ett rikt, väl fungerande land. Migration är förmodligen det mest effektiva verktyget för att främja mänsklig utveckling på global nivå. Det är utan tvekan det viktigaste vapen som de styrande i rika länder har tillgång till och ensam makt över.

FN:s utvecklingsprogram UNDP delar upp världens länder efter deras grad av ”mänsklig utveckling”, ett sammantaget mått på inkomstnivå, hälsa och utbildning. UNDP konstaterar att migranter från länder med låg mänsklig utveckling som flyttar till rikare länder ökar sin inkomst med i snitt nästan 14 000 dollar, vilket är över tio gånger mer än medelinkomsten i världens fattigaste länder. Migrationen gör också att spädbarnsdödligheten blir i snitt 16 gånger lägre och att skolgången fördubblas.

Det är inte bara migranterna som tjänar på migrationen. Även i ursprungslandet kan utvecklingseffekterna vara stora. Remitteringarna, de pengar som migranter skickar hem till det fattiga ursprungslandet, uppgick i fjol till 414 miljarder dollar. Det är en över tre gånger större summa än det globala biståndet och den förväntas växa mer än biståndet. Dessutom går remitteringarna förbi mottagarländernas regeringar och har därför mindre skadliga effekter än biståndet.

Forskningen har konstaterat att remitteringar kan minska fattigdom, förbättra hälsan och öka skolgången. Dessutom kan sociala remitteringar, det vill säga när migranter för över mottagarlandets värderingar till hemlandet, leda till en rad förbättringar inte minst när det gäller demokrati och genusfrågor. Vidare stimulerar migration handel och investeringar.

Den risk med emigration som brukar lyftas fram är kompetensflykt, det vill säga att människor med utbildning och erfarenhet lämnar det fattiga landet och därmed försvårar utveckling där. Det är sannolikt en överdriven farhåga. Forskning har visat att möjligheten att emigrera gör att fler skaffar sig utbildning än som sedan utvandrar, vilket gör att emigrationens nettoeffekt ofta är en kompetensvinst.

De rika ländernas selektiva invandringspolitik är öppnare mot kvalificerad än mot okvalificerad arbetskraft. Det ökar risken för kompetensflykt. Utan denna diskriminering skulle andelen lågutbildade bland emigranterna från fattiga länder förmodligen öka och risken för kompetensflykt minska ännu mer.

Mot denna bakgrund är det både förvånande och beklagligt att migration behandlas styvmoderligt i diskussionen om global utveckling. Trots att den svenska utvecklingspolitiken (PGU) ska präglas av samstämmighet mellan olika politikområden betraktas migration sällan som ett utvecklingsverktyg. I arbetet med att ta fram efterträdarna till FN:s millenniemål spelar migration också en undanskymd roll. De få gånger migration diskuteras ur ett utvecklingsperspektiv ses människans rörlighet över nationsgränser oftare som ett problem än som en möjlighet. Det gäller exempelvis i Global forum on migration and development, där Sverige nyligen varit ordförande.

Visst förekommer det missbruk och övergrepp mot migranter, något som naturligtvis bör beivras. Men det största hindret mot migration som utvecklingsverktyg är fortfarande att de flesta människor i fattiga länder saknar lagliga möjligheter att ta sig till rika länder för att arbeta. Ökad migration innebär ökad mänsklig välfärd.

Debatten om invandring har varit allt för fokuserad på konsekvenserna för mottagarlandet. För den som är engagerad i globala utvecklingsfrågor borde detta komma i andra hand. Nu är det dags för utvecklingsetablissemanget, i Sverige och i resten av den rika världen, att ge migrationen den plats på agendan som frågan förtjänar.

Sverige bör gå i täten för att på internationell nivå driva frågan om ökad migration av okvalificerad arbetskraft från fattiga till rika länder. Enligt en studie från Världsbanken skulle en ökning av immigrationen med motsvarande tre procent av den nuvarande arbetskraften i de rika länderna ge en global välfärdsvinst på 308 miljarder dollar, varav 257 miljarder skulle tillfalla fattiga människor. Om vi verkligen menar allvar med vår ambition att bidra till global mänsklig utveckling kan vi inte låta det skarpaste verktyget ligga kvar i lådan.

En av anledningarna till att migration ignoreras i utvecklingsdiskursen är ett för stort fokus på stater. Men utveckling handlar om människor, inte stater. Det är varken rättvist eller logiskt att Zambia, Haiti och Laos står så mycket högre upp på utvecklingsagendan än zambierna, haitierna och laotierna.

Harvardekonomen Michael Clemens har skrivit att ”migration är den största utvecklingsidén som ingen riktigt har prövat.” Det är dags att ändra på det. Migration är utveckling.

Fredrik Segerfeldt, liberal författare och debattör, medgrundare av tankesmedjan Migro, aktuell med boken ”Migration och utveckling – att resa sig ur fattigdom”.