"Vi måste våga prata om vithetsnormen"

Idagarna skrev Esra Hacimehmet, språkrör för Grön Ungdom iUppsala, ett inlägg i en sluten grupp på Facebook. En grupp som jagsjälv är med i. I inlägget beskriver Esra hur trött och besvikenhon är på att hon alltid kommer att ersättas av en ”blond jävel”oavsett hur bra hon är. Att hennes barn med stor sannolikhet kommeratt utsättas för samma sak i framtiden och att hon inte orkar kännaatt det är lönlöst att kämpa. Hon avslutar inlägget med att honvill rida längs alla gator i Sverige och skjuta pil på folk.

Kritikenmot vithetsnormen i inlägget var för mig mer uppenbar än deanspelningar på våld som skrevs i en uppenbart känsloladdad text.Även jag påminns ständigt om att mitt mörka utseende och mittkurdiska namn i många sammanhang inte kan tävla mot min ljusamotpol. Kort därefter spreds inlägget och journalistenEmanuel Karlsten frågade öppet i en tweet om Esra ville skjutapilar på folk.

Mederfarenhet av rasifierade kvinnors utsatthet i dessa lägen, gav jagmig själv in i diskussionen och uppmanade andra att göra detsamma.I mitt huvud klingade Ametist Azordegan och Athena Farrokhzads namn,som under våren och sommaren varit föremål för mediedrev. Avbesvikelse över Karlstens oförmåga att förstå kritiken i Esrasinlägg klumpade jag i affekt, ihop honom med mejlhotande rasister.Jag menar inte att försvara våldsyttringar. Jag har- och kommeralltid att ta avstånd från våld. Däremot kan jag inte stå bakomatt vithetsproblematiken reduceras till frågan om en rasifieradkvinna som vill förvandla Sveriges gator till vilda västern. Ävenom problemet med all fördel borde ha formulerats annorlunda.

Endel av er kommer aldrig att känna hur det är att bära på ennormbrytande kropp. En kropp vars färger bestämmer att en annankropps genetiska uppsättning kommer utgöra en grund för orättvisa.En kropp som hela tiden görs medveten om sin position i förhållandetill andra kroppar. Enkropp som måste vara tillmötesgående, överpresterande ochsjälvuppoffrande. Det är den krystade medvetenheten om att alltidprata ren svenska utan förortsbrytning. Den malande ångesten överatt jämt behöva överprestera för att inte ses som lat ochoduglig. Och den ständiga väckarklockan som ringer stup i kvartenoch påminner om att beteendet inte är tillräckligt vitt som ettsätt att kompensera för de mörka pigmenten. 

Detär också på detta sätt som den vardagliga icke-SD-rasismen ärlömsk. Många vita kroppar är inte medvetna om de privilegier somautomatiskt följer med deras namn och utseenden. De är blinda införsina egna positioner i förtrycket. De kommer under sin livstidaldrig kunna relatera till hur det är att vara ett föremål förstrukturell rasism. De är kanske rent utav uttalade antirasister.

Mittuppe i stormen av kritik mot Esra och valrörelsens slutspurt är detviktigt att vi på allvar börjar diskutera och kritiseravithetsnormen. Diskussionen måste lyftas utanför de slutnaintersektionella feministiska och antirasistiska rummen ochdebatteras minst lika flitigt som den uppenbara och påtagligarasismen i riksdagens korridorer.

Esraär nu petad ur valrörelsen. Kvar blir vi rasifierade svenskar, utannågon som kan peta bort det strukturella psykiska- och fysiska våldsom per automatik tilldelas våra mörka kroppar.

Rezan Labady