Servitör i öppet brev till Visita: Vad är er plan?

Hej Visita!

Jag heter Johan och är 20 år gammal. Jag valde att på gymnasiet utbilda mig vid ett utav Sveriges alla hotell och restaurangprogram som det hette på den tiden. Jag valde gymnasieprogram med tanken om att jag ville arbeta med något jag tyckte om, och kunde resa runt i världen för att finna arbete och äventyr. Jag började redan under första året arbeta inom branschen och jag hade arbete varje helg, som senare blev till kvällar och tillslut all annan ledig tid. Jag fick fler jobb och flängde och flänger fortfarande mellan alla arbeten.

Anledningen till detta? - Jag hade och har kunskapen, arbetade flitigt, gästerna var nöjda, jag kan rekommendera bra viner, och jag hade glimten i ögat,  tackar aldrig nej till jobb, men framförallt jag är BILLIG. Mig kostar det mindre att anställa och jag gör allt det där som en person som inte får sänkt arbetsgivaravgift också kan göra. Jag är ung, frisk och fräsch och så länge som jag är det kommer jag vara attraktiv, sedan finns det andra som kan göra mitt jobb. Jag är alltså väldigt snabbt utbytbar när jag börjar kosta mer och jag kräver en högre lön som speglar det arbete jag gör.

Jag känner en stark yrkesstolthet, jag vet vilka kunskaper jag besitter. Därför vill jag som man skulle inom vilken bransch som helst, bli anställd på mina tidigare meriter och nuvarande kunskaper. Inte på grund utav att jag är billig, och arbetar inom en, utav staten, skattesubventionerad bransch som vill ha unga människor som arbetar på otrygga anställningar, med låga löner och aldrig tackar nej till arbete.

De effekter jag har sett av den sänkta restaurangmomsen är samma antal gäster, vi har varken sänkt priserna i menyn utan snarare höjt dem. Vi som arbetar har blivit yngre, då de som är över 26 har blivit bortrationaliserade. Vi har inte blivit fler medarbetare, och de som vi har tagit in som timanställda har inte varit kvalificerade med erfarenhet. Utan en kvantitet utav arbetslösa ungdomar som skall jobba som servitriser/ servitörer med nästan lika hög lön som jag. Helt oerfarna, de har brutit ihop, börjat gråta och ibland varit helt förstörda. 

De vill inget hellre än att få ett jobb, men alla är inte skapade för att jobba inom service, har inte restaurangtänket som krävs. Såhär har det fortsatt, jag har lärt upp ett 30-tal nya arbetare det senaste året som senare har slutat efter bara några arbetspass för att de inte klarat av det. Vart har då momssänkningen hamnat någonstans? Jag har inte sett det i mitt lönekuvert, så troligtvis i min arbetsgivares plånbok.

Hur kan ni stå bakom en reform som denna, ni urholkar er egen branschs rykte. Ett rykte som jag vet att det arbetats länge för att det skall förbättras. Vill ni inte att anställda skall känna samma stolthet som jag gjorde? Att man skall trivas och vilja arbeta inom branschen i många år och tillsammans utveckla den? Att arbeta inom restaurangnäringen anses i dag som ett lågavlönat slitsamt passageyrke, inget framtidsyrke, något man gör några år för att sedan sluta.

Vad är er långsiktiga plan för branschen, finns det ingen utav er framarbetad plan hur branschen skall kunna växa, företagen gro och antalet anställda öka. Utan att staten skall behöva subventionera oss?

Johan Karlsson,
Servitör