"En gång invandrare, alltid invandrare"
"Vi måste börja se varandra som medmänniskor, snarare än ett gäng etniska bakgrunder", skriver Begonia Randhav.
Begonia Randhav studerar för närvarande juristprogrammet på Stockholms Universitet och jobbar med ensamkommande flyktingbarn.
"Oändlighetsinvandrare" är ett uttryck som används i syfte att övertyga och klargöra att personen i fråga inte är svensk, aldrig har varit svensk och aldrig, aldrig någonsin kommer att bli betraktad som svensk. Ordet svensk, har i vårt samhälle gått från att klargöra nationstillhörigheten och medborgarskapet till en patenterad identitet som endast etniskt svenska har rätten att använda.
Somliga har inte hunnit vandra en dag i sina liv den dagen de för första gången kallas för invandrare. Somliga är barn till invandrare, men dessa kallas ändå för förstagenerationsinvandrare, andragenerationsinvandrare, tredjegenerationsinvandrare, fjärde, femte – de kallas oändlighetsinvandrare. När blir en svensk? Dagen en föds vit, blond och blåögd? Dagen en blir en fotbollsstjärna som sätter svensk fotboll på kartan? Dagen en blir en grammisvinnande musiker?
Själv trodde jag att nationstillhörigheten satt i vilken nation du har medborgarskap i. Jag blir ständigt refererad till som invandrare, som om det vore ett yrke av något slag. Jag kan inte minnas att jag vandrade in i Sverige. Vad jag vet föddes jag här, som svensk medborgare. Men gör det mig mer svensk än de svenskar som fick sitt medborgarskap igår? Nej. Borde det göra mig lika mycket svensk som en vars förfäder var vikingar? Ja. Givetvis får oändlighetsinvandrarna också kalla sig själva för svenskar. Men hånskrattet och den nedvärderande blicken kommer alltid att bestå. För staden man kommer ifrån kommer aldrig att räcka som svar när frågan ”var kommer du ifrån?” ställs. Man förväntas dra hela sitt släktträd tillbaka till begynnelsens tid på grund av något så egentligen betydelselöst som ens hudfärg, ögonfärg och hårfärg.
I somras blev jag för första gången moster till en alldeles underbar pojke. Emilio. Han ser snarare ut som en miniatyr av Emil i Lönneberga än en Emilio. Blond och blåögd. Ljusare än månen själv. Jag och min storasyster brukar skoja om att dagisfröknarna i framtiden kommer att tro att vi kommit för att kidnappa honom dagen han börjar förskolan. Men hur mycket vi än skojar om det, skär det lika mycket i mitt hjärta varje gång jag tänker på hans framtid. Samtidigt som jag hade önskat att han var mer lik mig till utseendet – olivfärgad, brunögd och mörkhårig – skäms jag över det faktum att jag är lättad över att han ser mer svensk ut.
För Emilio kommer aldrig att bli kallad invandrare. Han kommer aldrig att bli nekad ett jobb på grund av hans mångkulturella bakgrund. För hans bakgrund kommer aldrig speglas i hans utseende eller ögon.
Samtidigt som jag lättas över att han inte kommer behöva kämpa lika mycket som mig och min familj, krossar det mig fullständigt att det faktum att hans ursprung ens ska spela till hans nackdel, snarare än till hans fördel. Vi lever i ett Sverige som tyvärr inte är öppet för alla. Vi lever i ett Sverige där vårt ursprung spelar roll. Vi lever i ett Sverige där våra efternamn grundar för om vi ska få bli kallade till en intervju eller inte. Vi lever i ett Sverige där arbetsgivaren hellre väljer att fråga om slöjan än kompetensen.
Vi måste börja se varandra som medmänniskor, snarare än ett gäng etniska bakgrunder. Ni- och vi-samhället måste få ett slut.
Begonia Randhav
