Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
5261
reaktioner idag

"De lättkränkta kommer aldrig kunna sluta censurera"

"Vad följer efter att man censurerar barnlitteraturen? Jag fruktar för när detta ska sprida sig till den vuxna litteraturen och filmen", skriver Mons Krabbe.

Efter bråket om Tintin och en följd av kontroverser runt annan litteratur riktad mot barn som anses bära på dåliga värderingar eller rent av rasism så har turen nu kommit till Pippi Långstrump. För ovanlighetens skull så finner jag stöd i mainstream-medierna för min oro för vad som följer härnäst. Ledarskribenter på både Svenskan och Sydsvenskan uttrycker sitt missnöje med att man klipper i litteratur vars upphovsmän har gått bort. Vad följer efter barnlitteraturen?

I de lättkränktas land, som detta sannerligen är, så kommer snart ingenting vara säkert från de ivriga saxarna. Varför ska vi inordna all tidigare litteratur utefter dagens moraliska rättesnören? Hur mycket förlorar vi inte i kunskaper om hur man tänkte och resonerade förr genom denna vittvättning av vårt förflutna. Jag fruktar för när detta ska sprida sig till den vuxna litteraturen och filmen. När börjar vi bränna böcker utanför biblioteken? När börjar vi rensa ut litteratur som olika grupper upplever som kritisk mot sin religion eller som nedsättande mot sin kultur? Ska vi inte veta någonting om hur européer förr beskrev andra folk och kulturer?

Ska man till exempel förbjuda eller klippa i de krigsfilmer som skapades under andra världskriget som ger uttryck för den rasism gentemot ”den gula mannen” som, om inte skapades så i alla fall späddes på, av de grymheter som japanerna utförde under sin expansion i Stillahavsområdet? Hur ska vi då kunna förstå denna rasism och aversion och hur den påverkade krigföringen? 

Filmen ”Revansch i Burma” från 1945 med Errol Flynn till exempel innehåller en tidstypisk scen där en soldat far ut i en hatisk tirad mot japanerna inför åsynen av slaktade amerikanska krigsfångar. Denna tirad innehåller bland annat åsikten att japanerna i princip ska utrotas som ett straff för sina krigsbrott. Denna film är svår att få tag på i dag….man kan ju undra hur det kommer sig. Varför är detta intressant att se då? Jo, för att filmer som denna spelade en viktig roll i att bilda stödet i opinionen för den hårdhänta behandlingen av Japan mot slutet av kriget i form av omfattande terrorbombningar, med atombomberna som kröningen på verket. Utan dessa pusselbitar minskar vår förståelse av historien.

För att ta ett annat exempel, som är besläktat till Pippiproblemet, så kan man också tänka sig att man kommer vilja städa bort nedlåtande skildringar av förhållandena i Afrika från 18- och 1900-talen, såsom man ville göra med ”Tintin i Kongo”. 

Vad är det vi inte kommer förstå då? Jo, då kommer vi sakna insikt i hur västerlänningar resonerade när de ansåg sig ha en civiliserande mission i de ”barbariska länderna” där bland annat kristna missionärer såg sig ha en stor uppgift att fylla. ”Tintin i Kongo” är proppfull av den här ”white-mans-burden” andan. Hur ska vi kunna förstå den stora drivkraften, vid sidan av de ekonomiska incitamenten, för den koloniala expansionen om vi inte får läsa om den?

Jag vill avslutningsvis kommentera hur illa skött klippningen av Pippi är, i meningen att det förvanskar Astrid Lindgrens historia. Om man nu ska justera i innehållet så får man väl i alla fall göra det på ett vettigt sätt. Att ersätta ”Negerkung” med ”Kung” är synnerligen obegåvat. Detta ger intrycket av att Pippis far är en rik och etablerad man och inte den kringdrivande äventyrare han verkligen är i hennes berättelse. I själva verkat är han ju en sjökapten som, enligt berättelsen, har slagit sig ner i Söderhavet och där blivit kung över en stam aboriginer. Detta förkom faktiskt under koloniala eran, då vita män ibland misstogs för gudar och ibland helt enkelt lyckades få en så prominent position i ett färgat samhälle tack vare sina kunskaper och färdigheter, som bländade infödingarna. 

Pippis berättelse om sin far som ”negerkung” fyller syftet att förklara varför han så sällan, om alls, kommer hem. Det är både exotiskt och fyller funktionen av att utgöra ett uppseendeväckande levnadsöde. Om man nu ska ersätta ”Negerkung” så kunde man i alla fall ha skrivit ”Kung i Söderhavet”. Men detta går väl inte heller enligt de lättkränkta! Bättre då att förvanska vår käraste barnboksförfattares verk?

Mons Krabbe

Läs Mons blogginlägg

Prenumerera och ha något att prata om vid middagsbordet.

Håller du med Mons?

Mer:

Astrid Lindgren: "Jag avskyr all nationalism"
KOMMENTARER
Innan du kommenterar: läs våra regler