Språkkonsult: ”Jag kämpar för ’hen’ men ’en’ känns onödigt”

”Om en vill röka får en gå ut på balkongen.”

Pronomenet ”en” i stället för ”man” är den nya feministiska språkvågen efter ”hen”, har flera medier rapporterat på sistone. Det används av feminister som vill neutralisera språket och inte acceptera mannen som norm för mänskligheten. Pronomenet ”man” är för likt substantivet ”man” och därför dåligt. Jag är feminist och språkkonsult i svenska och vill också neutralisera språket och bekämpa manliga normer. Men jag tror att kampen för ”en” är onödig.

Först: Vi har allt att vinna på ett könsneutralt språk. Ord som ”riksdagsman” och ”polisman” signalerar fortfarande manligt kön, trots att orden också kan syfta på kvinnor. Kvinnor måste ta ett extra tankesteg för att känna sig inkluderade, visar till exempel en avhandling av språkforskaren Bettina Jobin från 2004. Därför är det bättre att använda ”riksdagsledamot” och ”polis”.

Det är också bra att vi inte behöver skilja på ingenjörer och ingenjörskor, lärare och lärarinnor, skribenter och skribentskor. Feminister har visserligen tidigare förespråkat den typen av skillnader, som ett sätt att synliggöra kvinnor. Men det ger ett fokus på kön som ofta är slentrianmässigt och irrelevant i sammanhanget.

Språket bör helt enkelt inte tvinga oss att markera kön, utan endast ge oss möjligheten. För visst kan vi behöva synliggöra en kvinnlig ingenjör eller en manlig förskollärare, men då bör vi göra det medvetet, utan att grammatiken har bestämt det. På det sättet finns åtminstone förutsättningar att göra kategorin kön mindre viktig i samhället, om vi vill jobba för det.

På pronomensidan har vi länge haft könsneutrala personliga pronomen som ”vi”, ”ni”, ”du” och ”den”. Med det nya pronomenet ”hen” kan vi nu även omtala en enskild (verklig eller hypotetisk) människa utan att behöva ange kön. En viktig fördel är också att vi slipper den binära könsuppdelningen i just män och kvinnor. Det är en ganska fantastisk liten revolution av pronomensystemet.

Pronomenet ”en” fyller däremot inte en sådan lucka. Pronomenet ”man” konserverar inte heller manliga normer på samma sätt som ”riksdagsman” och ”polisman”. Det finns ingen risk att en språkbrukare hör eller läser pronomenet ”man” och förväxlar det med substantivet ”man”. Substantivet ”man” i obestämd form används nämligen alltid tillsammans med artikeln ”en”. Det heter ”en man bör ha hatt” men i generell bemärkelse ”man bör ha hatt”. Pronomenet betonas dessutom helt annorlunda än substantivet, så det är alltid lätt att höra skillnaden.

Jag tror därmed inte att språkbrukare associerar till män när de hör eller läser pronomenet ”man”. Därför blev jag förvånad när jag hörde i Studio Ett (P1 7/10) att ”om man ser en mening med man har man lättare att associera till mansansikten”, visar experiment. Det aktuella experimentet handlar dock inte om det svenska pronomenet utan om engelskans substantiv ”man” i formuleringar som ”all men are created equal”. Det är en helt annan sak. Studio Ett var vilseledande.

Men om nu människor upplever att pronomenet ”man” framställer mannen som norm, bör vi inte sluta använda det? Jo, kanske. Men jag tror att nackdelarna överväger. Pronomenet ”man” är extremt vanligt i talad svenska. Det krävs stor motivation för att gå över till ”en”, motivation som de flesta nog saknar. I skrift är det lättare, men läsare kan lätt haka upp sig och till exempel förväxla ordet med den obestämda artikeln ”en”.

Språkrådet skriver: ”I takt med att användningen ökar blir också sammanhangen där ordet upplevs som neutralt alltfler. Det är genom att använda ord som de etableras, och det är alltså språkbrukarna själva som måste avgöra i vilken utsträckning de vill bidra till etableringen av en som könsneutralt pronomen genom att använda det.”

Men ju mer etablerat ”en” blir, desto mindre neutralt blir ”man”. Det blir mindre politiskt korrekt samtidigt som det fortfarande kommer att vara vanligast under lång tid. Jag tycker att en sådan polarisering är onödig. Jag tycker att projektet ger för lite nytta för ansträngningarna. Jag står helhjärtat på barrikaderna för ”hen”, men inte för ”en”.

Sofie Sundholm,
Examinerad språkkonsult i svenska