Sannah Salameh: "Låt inte någon bestämma åt dig om du är ful"

Den lilla flickan på perrongen tittar upp mot mig, hennes stora mörkbruna ögon är vidöppna. Hennes krulliga mörka hår står åt alla håll. Hon tar sats, tar ett djupt andetag och så säger hon: Min pappa tycker du är jätteful.

Det blir tyst i några sekunder. Hon tittar frågande på mig, letar bekräftelse att det var rätt sak att säga. Jag kan inte möta hennes blick. ”Det var ju tråkigt”, säger jag och tittar bort, upp mot hennes mamma som står några meter bakom och ler ansträngt med lillebrodern, barnvagn och matkassar. Mamman möter inte min blick. Den lilla flickan tittar fram och tillbaka mellan mig och sin mamma.

Jag försöker komma på något mer att säga. På något sätt vill jag kommunicera till den här lilla flickan att hon inte ska lyssna på sin pappa. Att hon inte ska bry sig om vad någon tycker om mitt eller hennes eller någon annans utseende. Sen kommer tåget, stunden är över, vi går på varsin vagn, den lilla familjen och jag. Hela vägen hem tänker jag på flickan och hennes ord. Mest av allt är jag förbannad. Förbannad på en pappa som lär sin dotter att en kvinnas värde definieras av hennes utseende. Att det inte spelar någon roll hur rolig, driven, smart eller kompetent hon är, för om hon inte kan behaga är det andra inget värt.

Det handlar inte om att jag är en bra eller dålig programledare. Eftersom han finner mitt utseende avvikande så bör jag inte synas, punkt slut. Jag är arg men jag är inte förvånad. För det är långt ifrån första gången mitt utseende har använts emot mig. Under mitt liv har jag hört att jag är tjock, ful, att jag har en konstig platt näsa, att mina läppar är för stora, att det ser ut som att jag är missbildad i ansiktet med tusen variationer på detta tema. Under min politiska ilska, mina analyser, mitt intellekt, finns en liten röst som undrar om det inte är sant? Kan alla de tusen rösterna verkligen ha fel allihop?

Min mamma är svensk, min pappa är från Syrien. Jag har ett medfött syndrom. Allt det här syns. Det är skrivet över huden, inristat i mitt DNA. Jag är född och uppväxt i Sverige. När jag pratar, resonerar och skriver låter jag ”svensk”. Men min kropp förråder mig alltid. Jag är fast i den. Fast i att vara kvinna som gång på gång reduceras till ett sexuellt objekt, som granskas och bedöms utifrån ouppnåeliga ideal. Fast i att se ut som en blatte, att alltid vara den andra, någon som inte riktigt hör till.

En gång när jag och några vänner var i Berlin, gick vi förbi ett gäng neo-nazister som stod och skanderade i ett gathörn. De var upptrissade och stämningen var aggressiv. Mina vänner tyckte att det var provocerande och någon tyckte att vi skulle gå fram och be dem sluta. Jag var så rädd att jag fick ont i magen. För om de såg oss, om de uppmärksammade oss, var jag den enda som inte var blond och blåögd. En i vårt gäng försökte lugna mig, sa att om nazisterna fick bestämma skulle vi alla bli måltavlor, eftersom samtliga var konstnärer och antirasister. Men han förstod inte. För mig fanns det ingen väg ut. Inget fripass. Nazisterna på hörnan skulle, oavsett om jag ville det eller inte, aldrig se förbi min hud, mitt hår, mina ögon. Att bli reducerad till sin hud är en hudlös känsla. Utsatt, förödmjukande. Det går inte att resonera kring kroppar. De är tunga, tröga, oföränderliga. En organisk klump av hudceller, benstruktur och fettceller.

Våra tankar, skämt, drömmar, ideal och erfarenheter – allt det som vi vill tro gör oss till människor, reduceras till något obetydligt, blir till luft. Försök tänka ut vad du skulle svara om någon säger ”du är ful” eller ”du är en svartskalle”. Ledtråd: ”Nej det är jag inte! ” respektive ”Än sen då? ” är inte så effektivt. Jag är fast i att se annorlunda ut. I alla fall i Sverige. Är vi medvetna om det i Sverige, hur homogent vårt land ser ut? Hur segregerat det är? I Stockholm ser jag nästan aldrig människor i innerstan som ser ut som mig, eller min pappa.

Första gången jag var i New York var första gången jag kände mig fri från min kropp. Mitt utseende stod inte ut. Det markerade mig inte som en främling. Det fanns tusen nationaliteter och tusen utseenden och ingen hade tid att gå runt och fråga folk var de kom ifrån, egentligen. Många gånger har jag tänkt att jag ska flytta. Till en annan plats. En där mitt icke-blonda hår och min icke-vita hy inte lika uppenbart signalerar att jag är ”någon annanstans ifrån”. Men vad skulle det hjälpa egentligen? Rasism finns i alla världens hörn även om den må ta olika uttryck. Vad skulle jag säga till den lilla flickan vars pappa tyckte jag var ful? Fly? Spring för livet? För den här världen kommer att döma dig, begränsa dig, kräva saker av dig som du aldrig borde ge?

Det jag skulle vilja säga till den lilla flickan är detta: Låt aldrig någon bestämma åt dig om du är ful. Låt ingen klaga på din hudfärg, hur du pratar eller hur mycket du väger. Vägra reduceras till bara en kropp, för du är så mycket mer. Låt ingen få dig att känna att du inte hör till. Den här världen är din, att njuta av, att ta över, ta plats i. Du är ingen främling.

Sannah Salameh,
Programledare på Bolibompa på Barnkanalen