"Vi antirasister möts av tusen gånger värre hot än gnällspiken Birro"

Så har det återigen stormat kring Marcus Birro, denna mediefigur som allt som oftast hamnar i blickfånget på grund av rasism eller andra kränkningar har gjort det igen. Ingen har väl undgått drevet som riktats mot Birro efter hans rasistiska tweets i slutet av förra veckan. 

Drevet har tagit orimliga proportioner och han har fått ta emot mängder av hot, främst via twitter. Det förkastligt och fruktansvärt obehagligt när  journalister, författare och människor i övrigt hotas på grund av sina åsikter. Yttrandefriheten är demokratins grundpelare och så kallade givetvis försvaras. Många var också snabbt ute och försvarade Birro när det satte igång. Intressant med just detta fall är att en stor del av de som försvarat Birro på sociala medier inte brukar lyfta minst finger för att försvara folk som hotas och hatas på nätet, tvärtom.

Drevet liknande det mot Birro ser vi så gott som varje dag, om än i mindre proportioner. Varje dag hotas journalister till livet efter krönikor, debattartiklar och andra texter. Den stora skillnaden mellan de två fallen är att de flesta som hotas på samma sätt är kvinnor även om också män som skrivit texter som går tvärtemot den rasistiska världsbilden Birro bekräftar relativt ofta drabbas av mordhot. Kvinnor drabbas dock i större utsträckning och hot om våldtäkt är i dag mer regel än undantag för feminister och antirasister som uttalar sig i det offentliga rummet. 

Ett av otaliga exempel på detta är Irena Pozar, journalist på Nyheter24 som nyligen skrev en artikel om avsaknaden av kvinnor i Zlatans dokumentär och omedelbart fick orimliga mängder hat och grova hot riktat mot sig. Att kritisera Zlatan ur ett feministiskt perspektiv bör givetvis leda till mordhot alternativt hot om våldtäkt, eller?

Kritiker mot Sverigedemokraterna brukar vara särskilt utsatta för sådana typer av hot och hot på nätet överlag, därför är det väldigt ironiskt att en stor del av de som slutit upp bakom Birro är sympatisörer med just Sverigedemokraterna och visst kan man väl ana att yttrandefriheten mest är ett svepskäl för den egentliga agendan; bekräftandet av den rasistiska världsbilden.

Som så många gånger förr är det viktigt att välja sina strider och vad som är värt att verkligen kämpa för. Alla som i dag slåss för Birro, vad gjorde ni när Irena Pozar blev hotad till livet hundratals gånger på grund av en feministisk text? Ni som i dag tycker synd om Birro, vart var medlidandet för Lisa Magnusson och kampen för hennes rätt att uttrycka sig när hon ett flertal gånger blev hotad med våldtäkt efter ett antirasistiskt debattinlägg? 

Alla som i dag försvarar rasisten, är ni tysta även i morgon när ytterligare en journalist som motsatt sig den rasistiska och antifeministiska världsbilden går hem från jobbet med en klump i magen och en mejlkorg fylld till bredden av hot och ännu mera hot?

Fredrik Johansson