"Viktmobbning dödar – så var snälla mot varandra eller håll tyst"

Jag sitter på bussen och lyssnar på hur två tonåringar sitter och diskuterar en kvinna som sitter lite längre fram i bussen. Denna kvinna ligger och sover mot fönstret och har inte en sorg i världen, förutom de två personerna bakom mig som sitter och kommenterar hur stor kvinnans dubbelhaka är och att hon kan använda den som en halsduk på vintern just för att den är så full av fett. 

Jag blir arg på dem, vänder mig om och säger: ”Om inte ni håller käften så kommer jag personligen se till att ni blir utkastade ur bussen”. De börjar fnittra och viska febrilt till varandra. Jag tappade nog tron på mänskligheten den dagen.

VARENDA dag så sker viktmobbning, det är alltid någon som tycker att det är kul att sitta och kommentera hur en annan är för stor, för smal, har för stora höfter eller bröst som hänger lite här och var. Vad det spelar för roll hur en annan människa ser ut, det är vad jag vill veta? 

Jag kan gå runt på skolan och höra hur folk säger: ”Fan, vad jag hatar det där tjocka äcklet”. Då tänker jag, varför lägga in ordet ”tjock” som ett skäl till att hata någon? En annan människa frågar mig vad jag tycker om den där tjejen på samhälls som har gått ner i vikt och nu ser ut att ha fått anorexia, jag tittar stelt på personen och svarar: ”Inte min sak att ha en åsikt om”. För det är inte det. Sen när blev det VÅR åsikt att ha om en annan människas utseende? Sen när bestämmer vi andra om hur folk ska se ut, huruvida en människa ska vara smal, tjock, om personen har för stora bröst, för stor dubbelhaka, för liten midja, för stora ögon?

Folk dör av mobbning. När någons utseende blir kritiserat, så tar hjärnan upp det som kokain, den förmedlar information om hur man ser ut i andras ögon med att tycka illa om sig själv. Man tittar på sig själv i spegeln, ser den där lilla detaljen som någon tyckte att det var okej att kommentera, man ser varenda litet fel på den delen av kroppen och kritiserar sig själv tills man har krympt sitt självförtroende till noll.

När en som alltid har varit smal, sett någorlunda normal ut och inte kommentarer kastat på sig om ens utseende, sitter och kritiserar andra, hur tänker man då? För att man själv inte behövt ta emot kommenterar, tror man då att det är ok att säga saker om andra?

I stället för att sitta och kritisera andras utseende, som man inte har en åsikt om, kan vi inte i stället berätta för folk det positiva med varandra? I stället för att främja anorexi, bulimi, självhat och självdestruktivitet med våra negativa kommentarer, kan vi inte då i stället främja bra självförtroende, hälsosamma tankar och en positivare miljö med snälla kommentarer. Var en större människa än att kritisera. Snälla!

Linn