Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Senast

Angelica till sin lillebror "Det är inte du som är sjuk. Det är vi som är det."

DEBATT. Angelica Håkansson har skrivit en gripande text till sin lillebror.

Angelica Håkansson

För 22 år sedan kom jag till jorden och året efter kom du och lillasyster. Jag minns inte tiden utan er. På varje bild som jag plockar fram ur minnet finns ni.

Det var på skillnader fokus låg under de första åren vi hade tillsammans. Jag såg att du och lillasyster blev alltmer olika medan åren gick. Lillasyster började lära sig gå, men det gjorde inte du. Lillasyster lärde sig säga långa meningar, men det gjorde inte du. De där skillnaderna kantade varje moment. De var som ett spöke – någonting som ständigt var närvarande och som smakade sorg och orättvisa.

Men så gick åren och spöket ändrade form. För varje ord som var för svårt för dig att säga, hittade du på ett annat. ”Musik”- som vår just ett sådant ord – kallade du för ”ajaj”, eftersom farmor alltid sjöng den där låten för oss när vi var små; ”Ajajaj, det bultar och det bankar...” Du tog med andra ord det material du redan hade, och byggde med hjälp av det en bro över det hinder som låg framför dig. Ibland känns språkbarriären som en kall mur mellan dig och mig, men du hjälper mig att klättra över den.


Lillebror, du är så duktig på att bygga broar och klättra över murar. Vi andra, vi är sjuka. Vi är sjuka, för vi får panik när vår väg blockeras av ett hinder. Vi ser inte alla de tusentals andra stigar som finns, inte alltid. För oss är murar stora, kalla och skrämmande. Vi förstår inte att de är till för att klättra över, men det gör du.

Lillebror, när du är glad så ler du och skrattar. När du är ledsen låter du tårarna komma. Du låter dina känslor komma fram omedelbart och obehindrat. Lillebror, vi är sjuka. Ibland när vi är arga, så ler vi. Ibland när vi blir rädda så bröstar vi upp oss och låtsas vara oberörda. Ibland viskar vi fastän vi vill skrika. Våra känslor stoppas av saker som artighet och normer. Vi är inte öppna som du är, lillebror. Vi är sjuka.

Lillebror, du störs inte av fasader. Du dömer inte folk efter hur de ser ut eller hur de pratar. Du tittar på hur en person bemöter dig, och utefter det bedömer du huruvida personen är någon värd att anförtro sig åt eller inte. När du fått förtroende för någon visar du det, med såväl kramar som varma blickar. Lillebror, vi är sjuka. Vår bild av någon kantas av fördomar och rädsla. Alla dessa fördomar och tidigare upplevelser sätter sig som hinnor på våra ögon. Vi har så svårt att se.


Lillebror, vi är sjuka, för vi bygger murar mellan oss och andra. Vi bygger murar, medan du klättrar över dem. Och även när vi lyckats komma nära någon – tagit oss förbi murar av skepticism och fördomar – så tvekar vi inför att visa våra känslor. Det är inte alltid självklart för oss att krama dem vi tycker om. Vi är sjuka, lillebror, för vi skapar svårigheter av det som borde vara lätt.

Lillebror, jag ser fortfarande det där spöket ibland, det där som smakar sorg och orättvisa. Jag blir förbannad över att vissa kroppar fungerar sämre än andra. Jag vill skrika när jag ser din frustrerade min, när din kropp inte gör som du vill. Men samtidigt finns det någonting varmt och guldfärgat över det där spöket. Det talar om hur fantastisk du är. Hur mycket du ser som inte vi ser. Hur mycket du förstår som inte vi förstår. Hur mycket du kan lära oss. Du kan lära oss att hitta nya stigar, att bygga broar och att vara envisa. Du kan lära oss att se förbi fasader och bryta oskrivna lagar. Du kan lära oss att älska varandra så innerligt och obehindrat som du gör, och lära oss att visa det. Du kanske rentav kan bota oss, lillebror, för det är inte du som är sjuk. Det är vi som är det.

Angelica Håkansson
KOMMENTARER
Innan du kommenterar: läs våra regler