"Du som förespråkar låg skatt förespråkar också ett Sverige utan sociala skyddsnät"

Om klaustrofobi och skatter

Ibland när jag är sjuk - det kan handla om allt från en liten förkylning till värre åkommor - så drabbas jag av klaustrofobi. 

Ja, faktiskt. Jag känner mig som om jag springer runt inuti en hiss som gått sönder och känner hur väggarna krymper. Jag har tryckt på den gula knappen och väntar intensivt på att någon från kundservice ska svara och reda ut allting. Tills dess finns det inte så mycket annat att göra än att trampa runt därinne, lyssna efter mystiskt knakande ljud och hoppas att alla vajrar är intakta. 

Jag tycker att det är så oerhört obehagligt att "jag-et", eller själen om man vill kalla det så - alla de där tankarna, drömmarna och känslorna som bildar det som är "jag" - faktiskt sitter fast inuti en kropp av kött och blod. En kropp som är sårbar, som rentav kan gå sönder. 

När jag ser på lillebror, eller på de många människor jag träffar via jobbet - människor som lever i kroppar som inte riktigt fungerar som de ska - kan uppgivenheten skölja över mig och jag blir förbannad över hur orättvist det hela är. Det är så jäkla orättvist att vissa "jag" sitter fast i trasiga hissar. Att de inte kan åka upp och ned som de vill. Att de tvingas förlita sig fullständigt på den där människan som sitter i andra änden av högtalaren invid den gula knappen - tvingas be en stilla bön att den här människan vill och kan hjälpa dem. Att det finns någon som betalar den här människan. Att människans arbetsvillkor är så pass bra att den klarar av att göra ett bra jobb - att den inte förblindas av stress och för lite sömn. Att det ska finnas utrymme för den här människan att inte bara hjälpa dem med det mest basala, utan dessutom ge dem möjlighet till det vi kallar för livskvalitet. 

När jag tänker på det här påminns jag återigen om hur viktig skatten är. Hur viktigt det är att vi bygger upp ett skyddsnät som är tillräckligt starkt för att fånga upp de människor vars kroppar, fysiskt eller psykiskt, gått sönder. Att vi är medvetna om deras begränsningar och hjälper dem så gott det går. Att vi inte lämnar dem vid vägkanten när de ramlar eller skriker åt dem när de inte orkar gå lika fort som oss. Att vi inser att de, för att gå bredvid oss, behöver få stötta sig mot ett par varma axlar och känna en hjälpande hand i ryggen. Att de behöver kryckor, liksom. 

Och det behövs pengar för att köpa kryckor. 

Jag tycker att du som förespråkar låg skatt, eller ingen skatt alls, ska försöka föreställa dig att du en dag inser att den hiss du lever i gått sönder. Den dagen kan ju faktiskt komma, eller hur? Fundera över vad du vill ska hända då. Fundera på vad du vill att den där personen på andra sidan högtalaren ska svara dig när du ringer på hjälp. Fundera på hur det skulle vara om svaret blev: "Nej tyvärr. Vi har inga resurser till sådana här situationer. Du får klara dig på egen hand, hörru. Lycka till!". 

Nu menar jag inte att låta hotfull, och jag menar inte att du som förespråkar låg skatt är elak eller korkad. Jag tror bara att du kanske inte riktigt tänkt på vad det där skyddsnätet, som skatten bekostar, innebär för människor. Kanske har du ännu inte själv upplevt hur det är att vara beroende av det där skyddsnätet. Kanske har den hiss du bor i alltid fungerat. 
Men så är det inte för alla.

Angelica Håkansson