Trifa Khaled, 17: "2015 är de rasifierades år på riktigt"
Trifa Khaled: "Jag hoppas att alla de rasifierade barn som växer upp i dagens Sverige får uppleva det jag inte fick uppleva när jag slog på tv:n. Jag hoppas att de inte ifrågasätter att ge sig in i en bransch som de brinner för på grund av sin hudfärg, sitt namn eller etnicitet"
Underlördagskvällenså höllsP3 guld-galan och jag satt som fastklistrad framförtv:n. Scandinavium var packat med folk, ca 3900 personer i publikenoch ljusen sken frånmobilerna samtidigt som Thomas StenströmframfördelåtenSlå mighårti ansiktet. Programledarna tar överscenen, en blandning av ej normalsmala, rasifierade och icke-män.Tårarnavälldedå mansågSilvana Imam ta överscenen med en hand i luften, framfören skärmmed de störstafeministiska namnen, Frida Kahlo, Astrid Lindgren, Judith Butler medflera. Återigenså välldetårarnafram närLinda Pira tog emot sitt pris föråretship hop/soul och föråretslåt.Av nio kategorier så varåttaav vinnarna kvinnor, och en man.
Samtidigtsom åretsp3 guld-gala dominerades utav kvinnor såvar det intedet jag fastnade för.Det var den subtila blandningen av rasifierade som dominerade i minaögon.Att växaupp i Sverige som rasifierad och alltid rörasig i vita rum formar en. Det skapar en bild fören om hur samhälletser ut och vilka som har makten. Att sitta framförtv:n som barn och gångpå gångse den vita programledaren, läsatidningen och se alla de vita journalisterna begränsaren. Jag hördeinte hemma i de kretsarna, jag skulle satsa påen stabilutbildning därmitt namn inte skulle begränsamig, därmitt icke vita utseende inte spelade någonroll.
Fleraskulle kunna argumentera att representationen av icke-vita i mediainte spelar någonroll. Att anledningen till varförså fårasifieradesyns i media ärföratt de helt enkelt inte vill jobba inom de yrkena. Eller såär det vårsamhällsbildsom det ärfel på.I en artikel publicerad av nöjesguidenfördrygt ett halvårsedan så fickregissörenRoy Andersson fråganom varförhan använderså fåsvarta i sinfilm. Svaret blev att det inte fanns en scen därdet skulle kännasnaturligt att det fanns en svart. I vårtmångkulturellaSverige så tycktehan att det inte kändesnaturligt att ha en skådespelaremed en annan hudfärg.
Närman ser artister så somSilvana Imam ta överscenen i svensk tv, att se Linda Pira bli musikdrottning år2014, att läsaJudith Kiros artikel i DN öppnademina ögon.Jag skulle också kunnabli något.Jag skulle också kunnata plats i dessa vita rum på grundav det jag har att sägatrots mitt namn eller etnicitet.
– Jagtror att 2015 ärkvinnodominansens år,på riktigt,sade Beatrice Eli.
Ja,det tror jag med, men samtidigt såär det derasifierades år.Jag hoppas att alla de rasifierade barn som växerupp i dagens Sverige fåruppleva det jag inte fick uppleva närjag slog på tv:n.Jag hoppas att de inte ifrågasätteratt ge sig in i en bransch som de brinner förpå grundav sin hudfärg,sitt namn eller etnicitet. Det kanske var hoppet om ettmångkulturelltSverige som dessa barn fårväxaupp i som fick tårarnaatt vällafram.
TrifaKhaled, 17
