Skolkurator: "Vi som samhälle sviker våra egna barn"

Jag sitter ner,ensam för första gången idag, på mitt rum. Barnen har gått hem,i bakgrunden dundrar ventilationen men i övrigt är det alldeles tyst. Jag har hunnit med fem samtal, två rundor i bamba och varitmed på en lektion. Aktivitetsnivån och ljudvolymen har skruvats nerfrån 10 till 1. Jag andas.

I går var jagnära att ge upp, ville inte vara i skolan längre. Och det var ensorglig känsla, för jag har alltid älskat skolans värld, bådesom barn och vuxen. Men när man med sin egen kropp får skydda barnfrån att slå varandra med tillhyggen, då har det gått för långt.För första gången i mitt yrkesliv var jag rädd, inte så mycketför min egen del även om jag fick en del blåmärken, utan för attinte kunna skydda ett barn som är i skolan. Som föräldrarnaskickat ditt i tron att deras barn är tryggt.

Jag skrev endebattartikel när jag kom tillbaka till skolans värld, fortfarandei chocktillstånd över hur illa ställt det var. Jag har fortfarandeinte vant mig och tänker inte göra det heller. När jag diskuteradegårdagen med en kollega säger denne: “Ja men det är ju såhärdet ser ut idag, det är bara att acceptera.” Så fan heller, sägerjag. Vi måste agera, inte acceptera!

Jag ser fantastiska läraregå in i sjukskrivningar hela tiden. Som brinner ända tills lågandör ut.

Jag träffar barnen som går under av kraven och stöketpå lektioner och raster. Som kommer till skolan med illamående föratt de inte vet vad som ska hända, kanske på grund av bråket ellerhoten på nätet eller Kik kvällen innan.

Samtidigt sombehovet av hjälp och stöd för barn och ungdomar är större ännågon gång tidigare, går BUP ut och meddelar att de kommer att gåfrån att vara närmast otillgängliga till att vara otillgängliga. Budskapet för oss i skolhälsovården är att det ärnärmast meningslöst att remittera dit. Det är inte deras fel,givetvis, resursfördelningen görs högre upp. Men vad har vi atterbjuda föräldrar och barn som nästan går under, vi som möterderas förtvivlan? I stort sett ingenting. Vad vi ska svaraföräldrarna? Vänd er till vårdcentralen.

En ny studiefrån Stockholms landsting visar att förekomsten avneuropsykiatriska funktionshinder hos barn mellan 0-17 år ökat med75 procent mellan 2007 och 2011.

Var femte ung person i Sverige lider avpsykisk ohälsa säger samstämmiga rapporter från BO, BRIS, SCB ochUngdomsstyrelsen. Från huvudvärk till att vilja ta sittliv.

Samtidigt minskas resurserna för att få hjälp. Borta ärfritidsledare, skolvärdar/värdinnor som plockade upp många av debarn som idag faller igenom. Skolkuratorerna är så belastade attnär SSR genomförde en undersökning om arbetsbelastningen, uppgav75 procent att de tvingades avstå helt från förebyggande arbete och 90procent! sa att de inte kan utföra sitt arbete enligt planering. Jag fårinte ihop ekvationen, hur jag än försöker.

Det jag däremotär helt säker på, är att vi sviker våra barn. Lämnar dem isticket, ensamma i en verklighet de inte bett om att få vara en delav. Under tiden vi skriker oss hesa om mycket annat i vårt samhälle,sjunker våra barns hälsa i tysthet. De må låta mycket ibland,barnen, men i dagens samhälle har de ingen röst. Det är skamligtoch jag skäms.

Något måstegöras, det är det enda svaret jag kan tänka på.

Johnny Martinsson,
skolkurator i Göteborg