"Var du Charlie? Det är dags att bli Flashback"

I januari bytte Aftonbladet ut sin logotyp mot texten ”Je Suis Charlie”, jag är Charlie. Man tog ställning för yttrandefriheten och gjorde sig till en del av en obekväm röst. Att rösten inte alltid talarsmakfullt fick dem inte att vackla då.

I februari vacklar Aftonbladet. I kampanjen mot nätforumet Flashback framstår yttrandefriheten inte längre som ett absolut och okränkbart värde. Man vill sålla bort och rensa. Bara det osmakliga, såklart – men så beskrivs alla angrepp på det fria ordet. Attentatsmännen i Paris hade sagt detsamma –låt vara att de omsatte orden i ojämförligt mycket mer drastisk handling.

I flera fall har Aftonbladet kunnat exponera personer med offentliga uppdrag, som uttryckt åsikter på Flashback oförenliga med deras officiella ställningstaganden. Det är relevanta journalistiska avslöjanden. Men udden i kampanjen som helhet riktas orimligt mycket mot forumet som sådant istället för de övertramp som begåtts där.

Med över en miljon användarkonton är Flashback, som Aftonbladet påpekar, en viktig del av det offentliga samtalet. Att det uttrycks vidrigheter där är uppenbart, och exempel på sorgligt diskussionsklimat är lätta att finna. Hat, hets, rasistiska yttranden och andra kränkande tillmälen ska förstås fördömas. En mycket stor del av Flashback består ändå av helt okontroversiella samtal om vardagligheter. Där, liksom i samhället i övrigt, är hatet i minoritet. Även i den så omskrivna självmordstråden möttes trådstartaren av både oro och omsorg, flera användare larmade polisen. Det nämner inte Aftonbladet. Istället smetas enstaka gärningsmäns dynga över ett helt forum och personerna bakom. Det är skuld genom sammankoppling.

Att Aftonbladet lierat sig med Researchgruppen är också bekymmersamt. Det är en sammanslutning som visat en minst sagt bristande respekt för värdet som anonyma kanaler till offentlighet skapar.För anonymiteten i sig är till skillnad från hatet inget som okomplicerat kan fördömas. Den skapar också nytta. Den öppnar en säkerhetsventil.

Anonymitet gör tröskeln överstiglig för människor att dela svåra historier av personlig karaktär. Den för ut vittnesbörd från sammanhang av utsatthet. Det öppnar dörrar till erfarenheter att lära av. En rädsla för att förlora den kan få många viktiga röster att tystna, och beröva samhället en utvecklande åsiktsbrytning. Därför måste anonymitet ifrågasättas med urskiljning.

Att Flashbacks moderation ibland brustit och avvägningarna fallerat är inte konstigt. Men trakasserier och hatbrott där bör i första hand ses som just brott, inte väsensskilda från andra, där vad som brustit är lagföringen. Vi ska utreda varför den brustit och göra den bättre. Vi ska ge polisen bättre förutsättningar att utreda brott på nätet.

Samtidigt ska vi vårda nätet som ett mötestorg. På torget hörs pladder och obekväma röster, och somliga samtal urartar i handgripligheter. Vi behöver polis som patrullerar där. Men den som är beredd att ta förekomsten av övergrepp och hatbrott till intäkt för att stänga torget, filtrera åsiktsyttringarna som får höras där eller upprätta identitetskontroller för de som vill röra sig på det,är inte Charlie. Att vara Charlie är att försvara ett torg öppet för alla, till varje pris.

I likhet med Charlie Hebdo finns det mycket obehagligt med Flashback. När vi säger att vi är Charlie är det inte för att vi tycker att allt som står där är fint och vackert. Det är för att vi inser att det är vad demokratin kostar. 

Den som var Charlie igår bör vara Flashback idag. 

Tobias Wahlqvist,
Kommunikationskonsult