Mikael Nylander (FP): "Politiker såg mig som en huligan"

Riksdagen klubbade nyligen igenom en lagändring som tillåter ett så kallat ”huliganregister”. I detta register får polisen lagra uppgifter om till exempel namn, fotografi och eventuella brott, och omfattningen av dessa. Så långt är det egentligen ingenting konstigt, men polisen får också rätt att fotografera personer som har tillträdesförbud eller som kan antas få det. Idrottsorganisationer ska kunna få tillgång till registret om det behövs för att upptäcka eller förhindra brott.

Det här är en skrämmande utveckling och riskerar att döma en massa oskyldiga människor. Självklart ska huliganism motverkas och begår du ett brott ska du också dömas för det. Men vad händer om dessa bilder blir offentliga? Synen på supporterkultur och supportrar blir då garanterat inte bättre än vad det är idag, och samhällets syn på supportrar är långt ifrån vad den borde vara. Frågan som måste ställas och besvaras av både polis, media och politiker är: Vem ska räknas som en ”huligan”?

I februari 2011 blev jag vald som ordförande för Djurgårdens IF officiella supporterförening Järnkaminerna. En del i det arbete jag utförde och jobbade för som ordförande, men även som styrelseledamot några år innan det, var att skapa en positiv supporterkultur med ökat stöd för främst Djurgårdens fotbolls- och ishockeylag.

En gång blev jag, i egenskap av ordförande, inbjuden av idrottsnämnden i Stockholms stad att prata om just supportrar och supporterföreningar. Jag var glad över att få chansen att försöka ändra på den bilden som vissa politiker har av oss som supportrar, men vissa av de som satt på det där sammanträdet var det rent ut sagt omöjligt att övertyga. Det var omöjligt därför att jag försvarade pyroteknikanvändning. Jag ville (och vill fortfarande) göra den laglig under ordnade former. Politikerna reagerade också över att jag umgicks med andra supportrar inför och efter matcher på krogar och i marscher. Man kan lätt konstatera att för dessa politiker, och tyvärr för stora delar av samhället, var jag en huligan.

Det här är en skrämmande syn man har på supportrar. Visst har jag gått i marscher från exempelvis en krog till en arena där vissa supportrar har betett sig illa, och det kanske inte är så snyggt när det skräpas ner på gatorna i samband med dessa marscher. Frågan jag ändå ställer mig är om dessa supportrar ändå verkligen ska klassas som ”huliganer”? 

Är man en huligan för att man står i en klack och ger uttryck för känslor, främst för sin kärlek till klubben, men också i ramsor som förtäljer vad man tycker om sina motståndare, utan för den sakens skull hamna i handgemäng? De allra flesta supportrar vet vart gränsen går någonstans och är inte ute och slåss, är inte våldsamma eller sysslar med skadegörelse. Ingen person ska känna sig rädd när man går och ser sitt favoritlag. Förstör du materiella ting ska du också ersätta dessa själv, det ska inte gå på skattebetalarnas nota.  Men vi får inte glömma att detta är enskilda individers gärningar och inte den stora massan som sysslar med detta.

Det råder en debatt i dag där flera toppolitiker efter terrorattentaten i Paris och Köpenhamn står upp och värnar om yttrandefriheten, att man ska få provocera utan att riskera liv och lem. Som folkpartist ställer jag mig bakom detta och inser att jag inte kan exempelvis döma alla muslimer för några få personers terrorhandlingar. Precis samma syn har jag på supportrar och supporterskapet. Man måste få provocera utan att bli påhoppad av andra människor eller för den sakens skull bli klassad som ”huligan”.

Lösningen på dessa supporterproblem är att samverka med supportrarna, inte mot dem. 2011 tillsatte Alliansregeringen en ”nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld”, den första att få det uppdraget var Per Unckel. Jag träffade Per en gång när huliganism debatterades i en nationell tv-soffa tidigt en morgon. Redan då frågade jag varför inte supporterföreningarna bjöds in att samtala med föreningar, politiker och polis för att tillsammans hitta lösningar. Det absolut bästa vore om polis, representanter från supporterföreningar, media och beslutsfattande politiker tillsammans träffas och arbetar för en mer positiv syn på supportrar och för att på så vis kunna motverka huliganism. Alla de här instanserna har en viktig roll för att kunna påverka synen från hela samhället.

Idrotten är viktig, det är vår största folkrörelse. Det engagerar väldigt många människor, framförallt ungdomar. Väldigt många människor engagerar sig genom att göra gott som en supporter, exempelvis genom tifoverksamhet. Precis som en utövande ung ishockeyspelare behövs för sitt lag så behövs även supportern. Supportrar och föreningar går hand i hand för att motverka ungdomsbrottslighet, så att man inte hamnar snett i livet. Detta måste värnas!

Görs inte detta riskerar vi att få tysta idrottstillställningar utan en positiv och levande supporterkultur, och då kan jag lova att det blir mycket tråkigare att gå och kolla på fotboll eller ishockey. Det leder till färre besökare, sämre ekonomi och sämre möjligheter för föreningar att utvecklas och bedriva verksamhet och i längden kommer det slå mot ungdomsidrottare.

Som politiker kommer jag att verka för allas rättighet att utöva idrott, se på trygga tillställningar men också för att motverka att ett helt kollektiv bestraffas för några få människors illgärningar.

Mikael Nylander,
Folkpartist och tidigare ordförande för Järnkaminerna