Natalie, 18: "Vi med handikapp måste ta plats!"

Att vi som har någon formav handikapp har svårt att ta oss in i samhället är något som jaghar fått leva med i hela mitt liv. När jag var liten fick jag kämpamed andras kommentarer och blev utstirrad så fort jag kom utanfördörren. Folk tog jämt för givet att jag inte förstod bara för attjag sitter i rullstol och pratar otydligt, men jag har ju bara enFYSISK CP-skada. Men att ha en CP-skada som barn var väldigt lättjämfört med nu när jag är arton år.

Jag är som sagt arton åri dag och har lärt mig acceptera min CP-skada till skillnad från närjag var yngre, jag är faktiskt stolt över att vara jag. Men jaghatar hur lite vårt samhälle integrerar oss som har handikapp. Detär ett mission så fort jag vill shoppa eller fika i stan då jaginte kommer in på grund av trappor, för att inte tala om barer ochnattklubbar. Varje helg får jag och mina kompisar jämt Googla runtoch hitta ställen där rullstolen kommer in. 

Jag vill vara positiv ialla lägen men jag blir så frustrerad. Är vi inte välkomna? Skainte vi få festa? Förutom tillgängligheten så känns det som attvi med handikapp ska vara oskyldiga och se på Melodifestivalen ochatt veckans högpunkt är fredagsmyset. Visst att vissa kanske tyckerdet och det kan vara jättemysigt ibland men inte jämt. När jagbörjade gå på hemmafester/ skogsfester i fjortonårsåldern såblev folk chockade när de såg att jag var precis som de. 

När vikörde ”Jag har aldrig” kollade många på mig som frågeteckenom jag drack, trots att de andra också drack. Jag fick höra av ennära vän i höstas att han trodde att jag inte gjorde sånt ungagör och blev chockad när han lärde känna den riktiga Nattis. Trodet eller ej, men jag, och många andra, är precis som folk utanhandikapp.

Som nybliven artonåringhar en stor rädsla inom mig uppstått – JOBB. Jag är en brud somär fast vid att jag ska klara mig själv men det är omöjligt attfå extrajobb som ung CP-skadad. Visst har jag sökt ersättningsstödoch tjärnar pengar på bloggen men jag vill ju också ha ett jobb,en arbetsplats. Jag vill också lära mig ta ansvar och gå tilljobbet trots att jag inte vill. Ge oss en chans för fan!

Senhar vi media. I julas bestämde jag mig för att satsa och prova pånya saker 2015. Fram till åttan var jag modell då och då menslutade för att jag inte ville bidra till den sjuka utseendepressensom unga tjejer har i dag. Men i vintras började jag tänka på attmodellvärlden behöver allt mer annorlunda modeller och då menarjag inte bara handikappade utan även olika ursprung, åldrar ochframförallt olika kroppstyper. 

Som den YOLO-tjejen som jag är och somfaktiskt gillar att stå för kameran så sökte jag tillStockholmsgruppen. ”Bara jag fortsätter med bloggen och har sommål att hjälpa andra så kan det inte skada att testa påmodellandet igen just for fun”, tänkte jag. Jag skickade inbilder, med och utan rullstolen, och skrev en text om min CP,tidigare erfarenheter och min dröm att inspirera. Jag fick ett NEJmen tänkte inte mer på det, att vara modell är inte min dröm utanbara en kul grej.

I gårhade jag tråkigt och ville testa en grej så jag sökte igen. Denhär gången skickade jag bilder där man knappt/ inte sågrullstolen och skrev ingen text, och jag fick ett ja. Såklart det ärroligt men jag blev också väldigt irriterad, det var ju lite mer änen månad sen jag skickade första gången. Jag är osäker på omjag vill gå på fotograferingen men samtidigt vill jag se deras minnär de ser att jag har CP.

Detta är anledningen till att vi med handikapp måste visa oss mer isamhället. För vi är fucking som alla andra och vi duger precis lika mycket. Vi måste stå upp för oss själva och ändra vårtland till att bli öppna för alla. Jag tänker gå all in och tastriden för ett fördomsfritt och accepterande Sverige för denkommande generationens skull. We can do this guys!  

Natalie Eriksson Ahlgren,
Handikappad