Micke Nylander (FP): "Min gymnastiklärare sa att jag var för tjock"

Efter att Nyheter24 publicerat artikeln om den dansande mannen som efterlystes för att han avbrutit sin dans då någon skrattade åt honom, så kände jag en stor sorg blandat med mycket glädje. Det är plågsamt men sant, väldigt många personer går omkring och mår riktigt dåligt för att man inte kan uttrycka sin fulla potentiella personlighet, därför att man hämmas av sitt utseende.

Det pratas så otroligt mycket om jämlikhet i dag, att det ska vara lika mellan kön, sexuell läggning med mera. Allt detta är en självklarhet. Men jag ser väldigt sällan, om ens någonting, samtal om jämlikheten mellan människor som är "normalviktiga" och de som på något sätt avviker från detta. Dessa människor som inte är ”normalviktiga” har väldigt svårt att anpassa sig till samhället, att göra sitt bästa i skolan eller på en arbetsplats. De här människorna behöver hjälp!

Jag vet vad jag pratar om. År 2009 valde jag att som en sista utväg göra en så kallad gastric bypass-operation. Då hade jag kämpat med övervikt i så gott som hela mitt liv. Redan i lågstadiet blev jag retad och kallad för "en tjockis", och i högstadiet hade jag en gymnastiklärare som inför hela klassen förklarade att jag var för tjock för att springa runt en fotbollsplan.

Det är när man är ung som självförtroende byggs för resten av livet, och även i vuxenlivet har det varit väldigt tufft att hävda sig mot samhället.

Jag minns speciellt en dag. Det var den 13:e december 2008 och jag åkte med en supporterbuss från Stockholm till Gävle för att se en ishockeymatch mellan Brynäs IF och Djurgården IF. 

Då det var Lucia den dagen valde jag att klä ut mig. Jag var jultomte hela dagen: hela resan, match och hemresa. Ingen kände igen mig och jag kunde vara mer avslappnad – jag var ju utklädd till en figur som enligt myt och sagor är väldigt tjock. Det var lätt att dölja sig bakom den masken. 

Det är inte lika lätt att gömma sig när man väger över 130 kilo och är i en folksamling. Även om det nog inte alltid är så, så är kändes det alltid som att människor stirrade på mig på grund av mitt utseende. Detta ledde till att jag inte alls hade det sociala liv jag önskade att jag hade kunnat ha.

Allt – precis ALLT – ändrades med operationen. När jag lades in på Ersta sjukhus för operationen sommaren 2009 vägdes jag in på 137 kilo. Ett år senare var jag en helt annan person, en person som kunde ta för sig, vara social och umgås med folk på ett helt annat sätt. Människor som tidigare ignorerade mig började se mig som ”en i gänget” och jag behandlades precis som vem som helst.

Operationen är mycket vanligare i dag än för bara 15 år sedan. I dag räddar den liv på människor. Men problemet är ändå att människor behöver göra operationen. För mig handlade det inte i första hand om det medicinska, jag gjorde det nästan helt av psykologiska anledningar. Jag ville slippa må dåligt, och jag ville slippa bli skrattad åt och sedd som mindre värd.

Överviktiga människor har svårt att anpassa sig till samhället och depression bland överviktiga är mycket vanligt. Detta kan motverkas och bör motverkas. 

Samhället har ett ansvar, precis som föräldrar har ansvar för sina barn. Samhället måste göra mer, och jag tror att skolidrotten har en viktig roll att spela här. Idrott kan motverka fetma, och därmed motverka utanförskapet som kommer med övervikten. En satsning på mer idrott i skolan i kombination med att göra det billigare för barn att idrotta på fritiden är nödvändigt för att få bukt med problemen.

Och avslutningsvis; känner du igen dig i det jag beskriver? I så fall är du är välkommen att kontakta mig på Facebook eller Twitter. Hör av dig – Jag vill gärna höra dina idéer på hur vi får ett jämlikare samhälle mellan normalviktiga och de som inte är det.

Jag kommer kämpa för alla människors lika värde – även ni som är ”feta” eller ”för smala”.

Micke Nylander,
Folkpartiet