Vendela, 16: "Jag vill inte ta plats – Jag vill att ni ger mig plats"
Vendela Ögren: "Ja, i dag behöver jag ta för mig, men det är inte lösningen på problemet. Jag vill inte ta plats. Jag vill att ni ger mig plats"
Vendela Ögren är 16 år gammal och läser första året på gymnasiet i Stockholm.
Det finns många män som gillar att berätta för kvinnor att det bara är att ta plats när det kommer till feminism och den mansdominerade värld vi lever i. Som om det vore lösningen, att vi ska ta för oss. Många män tycker att de har rätt att berätta för oss kvinnor hur vi ska hantera våra små orättvisor. Helt enkelt genom att ta mer plats och att göra oss hörda.
Men tjejer, håll koll! Om vi låter för mycket och tar för oss för mycket, är risken stor att det inte uppskattas hos dessa män. För då finns det faktiskt en risk att de inte skulle vara ensamma om att höras och då kan känna sig hotade. Så vi får ta för oss. Bara inte för mycket. Bara inte mer än dem.
Något jag verkligen gillar med det här ”uttrycket” är hur lätt det låter med tanke på att det ofta kommer ur munnen på personer som inte har levt en enda dag som kvinna. Troligen är att ”ta för sig” inget problem och kommer aldrig att bli ett heller. Därför ser jag det lite som en förolämpning. Tror ni kanske inte att vi har försökt ta för oss?
- LÄS ÄVEN: "Vi män måste stå upp mot patriarkatet"
Tror ni att problemet ligger i att vi är rädda och blyga? Att vi små, stackars tjejer inte vågar stå upp för oss själva? Det kanske inte ligger i den förtryckande strukturen där män går först och alltid är störst och hörs mest, vilket är ganska svårt att bryta som individ? Eller att ni inte ger oss plats eller chans att synas? För det är lätt att säga, men när det händer i praktiken uppskattas det inte lika mycket. Då ska vi vara tysta igen, sluta skrika och sitta stilla.
Tanken om att kvinnan ska vara tyst och mest bara vara fin att titta på finns kvar. När vi säger för mycket och tar för oss för mycket är vi inte längre attraherande eller vacker. För att behaga mannen är väl kvinnans uppgift? Vad som är rätt balans mellan vad som är för mycket eller för lite bestäms inte av oss kvinnor, utan av männen. Så åter igen, vi får höras, men inte för mycket. Aldrig mer än dem.
Det är alltid problematiskt när människor som inte utsätts för förtryck, utan är dem som utövar det ska berätta hur de utsatta ska känna och hantera det. Jag förstår också att det finns tjejer i dagens samhälle som inte håller med mig om det jag skriver. Tjejer som tycker att jag ska sluta klaga och gnälla och i stället göra något. Fast egentligen är det just det jag gör. Jag skriver för att få min röst hörd och få fram vad jag tycker.
Ja, jag gnäller och klagar men jag gör det för att visa att dessa orättvisor är fel och att jag inte accepterar dem. Genom att säga att jag ska vara tyst och sluta klaga, då säger ni att jag ska nöja mig och acceptera det patriarkat vi lever i. Att jag ska sluta kämpa för att det en dag inte ska se ut på det viset.
Sen skulle det vara väldigt skönt om jag som ung kvinna i dagens samhälle inte skulle behöva ta plats. Att inga icke-män i världen överhuvudtaget skulle behöva kämpa hårdare för att få samma rättigheter som män. Jag kanske låter lat, men i sådana fall är jag det. För ser ni inte felet när ni bagatelliserar problemet med att säga åt oss att ”ta för oss”. För varför ska vi behöva göra det?
Ja, i dag behöver jag ta för mig, men det är inte lösningen på problemet. För felet och problemet skapas inte hos kvinnorna, utan hos männen och därför vill jag inte ta plats. Jag vill att ni ger mig plats.
Vendela Ögren,
Feminist
