​"Stoppa det organiserade tiggeriet"

I torsdags när jag var på väg hem från jobbet såg jag något hemskt. Jag åkte med Stockholms fantastiska och prisvärda tunnelbana och hade det bra när plötsligt ett stort antal utklädda barn kom fram och tiggde godis. De talade med ljusa, späda röster och försökte ge mig handmålade kort med någon form av budskap. Hela situationen var mycket obehaglig och min annars så trevliga dag blev nu förvandlad till ett otäckt minne för livet. Det framgick ganska snabbt att barnen samarbetade med andra barn för att tigga så mycket godis som möjligt.

Vi måste stoppa detta organiserade tiggeri. Ge dem inget godis, de kommer bara att äta upp det. Inget av godiset kommer att gå till lägenhet eller utbildning. Om du verkligen vill hjälpa till är det bättre att hjälpa dem i deras närområde. Skänk godis till en välgörenhetsorganisation, så vet du att godiset kommer till de som behöver.

Det finns över 2,2 miljoner barn i Sverige och de blir bara fler. Hur många barn tål Sverige egentligen? De samlas i stora lokaler på dagarna och gör absolut ingenting. De bara parasiterar på vårt samhälle och betalar inte ens skatt. De klarar inte av språket ordentligt. Numera finns dessa förskolor som de kallas i varenda kvarter. Jag mår illa bara av tanken på att ha en förskola i närheten av min bostadsrätt i innerstan. Barnen får dessutom pengar av staten i form av barnbidrag, utan att behöva göra någonting. Det räcker med att de helt enkelt är barn. Men vi vuxna då? Det finns inget ”vuxenbidrag”. Ska vi inte hjälpa oss vuxna först?

Det är inte synd om de här barnen. De har mobiltelefoner och en massa annan lyx. Vuxna hämtar dem i fina bilar och ger dem ännu mer godis. Jag har läst på nätet att vissa barn får in upp till ett kilo godis per dag. Media skriver nästan ingenting om det här, de vill inte att vi ska veta om vad som pågår. Säger man något som helst kritiskt om barn utmålas man som ”barnfientlig” av feminist- och pk-ligan i Sverige. Visst, vissa vuxna kanske har lite väl extrema åsikter, men inte alla vuxna.

Vi måste vakna nu, innan det är försent. För vem vill bo i en värld där vi tar hand om varandra, där inte ålder eller annat man inte kan påverka är avgörande för hur vi ser på en person? Där vi förstår bättre än att slå ner på de mest utsatta? Där vi inser att vi vuxna faktiskt har det ganska mycket bättre än barnen och därmed även ett medmänskligt ansvar? Inte jag i alla fall.

Staffan Melin