Mobilförbud i skolan gör inte att jag lär mig mer, Gustav Fridolin

Förra året tillsatte dåvarande utbildningsminister, Jan Björklund, en utredning för att ta fram förslag för ökad studiero i de svenska klassrummen. Slutsatsen blev att mobiltelefoner var ett mycket störande moment för inlärningen och förslaget för att lösa detta blev att ge läraren större möjligheter att tvångsomhänderta elevers mobiltelefoner.

Riksdagsvalet resulterade i ett regeringsskifte och en ny utbildningsminister med en helt annan agenda än Jan Björklunds. Men från dagen då utbildningsminister Gustav Fridolin tillträdde är det förvånande hur lik utbildningspolitiken han driver är Jan Björklunds, och häromdagen var vi nog många som slog oss för pannan då Fridolin gjorde ytterligare ett klavertramp, än en gång gick i Björklunds fotspår och än en gång fick oss elever att tvivla på om Fridolin verkligen tog oss på allvar från början eller om det bara var för att vinna röster i valet.

Fridolin tänker nämligen ta utredningen ytterligare ett steg. Han refererar till den som någonting fullt rimligt, håller med om att mobiltelefoner kan vara ett enormt störningsmoment för inlärningen- och kommer därför utreda frågan om just mobiler i en ytterligare utredning.

Jag skulle inledningsvis vilja berätta lite om hur det är att vara elev idag. Det är inte helt lätt, nämligen. De flesta av mina klasskompisar är rejält skoltrötta och lider av en väldigt hög stress. Arbetsbördan är orimlig- allt pluggande leder till att vi sover för lite om nätterna, rör oss för lite och i allmänhet lever ganska ohälsosamt, vilket i sin tur leder till att det blir allt svårare att koncentrera sig på lektionerna och arbetsbördan blir ännu tyngre.

Kunskapstörsten och det lustfyllda lärandet har helt bytts ut mot betygshets. Jag känner flera stycken som bränt ut sig och hoppat av skolan, och jag känner ännu fler som lider av psykisk ohälsa- mycket just på grund av skolstressen. Varje skola ska ha ett komplett elevhälsoteam som både förebygger problem av dessa slag och behandlar dem om de uppstår, men ett sådant team är det få skolor som faktiskt har.

Undervisningen ska vara individanpassad och ge samma möjlighet för alla elever att prestera sitt yttersta, men det gör den sällan. Lärare måste nämligen lägga så pass mycket tid på administrativt arbete att de knappt får någon chans att faktiskt planera sin undervisning. Dessutom är den pedagogiska forskningen outvecklad.

Ännu en faktor till att vi elever är ganska skoltrötta är att vi är maktlösa i våra skolor. Det är lagstadgat att elever ska få inflytande över såväl lektionens innehåll som skolans utveckling, men detta tillgodoses sällan. De rättigheter som skyddar oss, likt de rättigheter som skyddar arbetaren på dennes arbetsplats, känner varken elever eller lärare till. Det skapar ett konstigt maktförhållande mellan elever och lärare som går ut över hur elever behandlar varandra, alltså inte som jämlikar. Ihop med det faktum att skolor är dåliga på att jobba med likabehandling och tillgodose värdegrundsuppdraget tenderar både klassrum och korridorer att vara väldigt otrygga platser.

Skolan har alltså väldigt mycket att jobba med, problem som är tätt sammanlänkade med varandra, och det är inte speciellt konstigt att vi elever ibland har svårt att koncentrera oss på lektionerna. Är man med sin tid vet man också att en stor del av samhället numera upplevs genom internet, och att det är naturligt att ta upp sin mobiltelefon när koncentrationen tryter och det blir långsamt.

Just därför är det så enormt provocerande att Fridolin inte ser längre än till mobilskärmarna och anser att dessa skulle vara ett av skolans största ”störningsmoment”. Hela hetsen kring mobiler i undervisningen är ingenting annat än moralisering från vuxenvärlden gentemot ungdomskulturen, och framförallt är förslaget om att lärare skulle få rätten att tvångsomhänderta elevers mobiler en stor integritetskränkning. Man kan bara föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om det på nationell nivå beslutades att alla chefer skulle få rätt att tvångsomhänderta sina anställdas mobiltelefoner om de ansåg att mobilerna försämrade de anställdas arbetsinsats.

Slutligen är Fridolins mobil-idé rent av kontraproduktiv för dess syfte. Det enda de föreslagna mobil-restriktionerna skulle leda till är att det byggs ytterligare murar mellan elever och lärare- när det behöver byggas broar. Det är en uppvisning i auktoritet ledarskap vilket som tidigare nämnt, kommer gå ut över hur elever ser på och behandlar varandra.

Att skolan sviker oss eleverna är ingenting vi ska straffas för. Jag vägrar att vi ska berövas ännu fler av våra redan bortglömda rättigheter och kräver en politik som behandlar de verkliga problemen i skolan- inte dess symptom. Långsiktiga, genomtänkta lösningar kommer skapa ordning och reda, på riktigt.

Låt oss hoppas att Gustav Fridolin inte glömt bort det elevfokus han talade sig varm om i valrörelsen. Att han visar oss lite respekt och lägger ner tiden på att skapa en bättre skola framför larviga mobilutredningar.

Melinda Kandel,
Gymnasiestudent och aktiv i elevrådet