Polisen: "Situationen i Husby är som bäddad för nya upplopp"
Martin Marmgren anser att vi måste satsa mer på förorterna i Sverige. Han menar att ingenting har förändrats efter upploppen i Husby för två år sedan.
Martin Marmgren är polis och civilingenjör, aktiv i miljöpartiet och polisförbundet.
Följ honom på Twitter: @martinmarmgren
Två år har gått sedan kravallerna i Husby. Efter händelserna skrevs och talades det mycket om situationen i de marginaliserade förorterna, men intresset har sedan dess minskat. Detta trots att lite har förändrats och risken för nya upplopp kvarstår. Det sker fortfarande attackerna mot polis och brandkår. Bilar bränns alltjämt upp.
Beredskapen för att hantera kravaller har förbättrats. Men vad gäller de bakomliggande problem som skapar grogrunden för upploppen, så har mindre hänt. Dessa problem påverkar människors liv negativt även när inga stenar kastas och inga bilar brinner, när tv-kamerorna är riktade någon annanstans. Det är här det viktigaste och största arbetet måste ske.
Det mest grundläggande är att minska det socioekonomiska utanförskapet och luckra upp segregationen. Detta är ingen nyhet, men det räcker inte med vetskapen att det behöver göras, det behövs också mer resurser. Speciellt viktigt är att det inte sparas på pengar till de minsta. Ju tidigare man kan hjälpa ett barn i riskzonen, desto större vinst både mänskligt och ekonomiskt visar forskning.
Det krävs större satsningar på förskolor, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar så att varje barn kan ges uppmärksamhet, bekräftelse och stöd. Samtidigt måste man även hjälpa de vuxna. Här är tillgång till arbetsmarknaden grundläggande. Den här sortens satsningar kostar pengar, och kräver mycket mer resurser per capita än i rikare områden, men i ett längre och bredare perspektiv överskrider vinsterna kostnaderna med bred marginal.
En annan faktor som skapar frustration är känslan av att inte vara delaktig, att inte ha makt över sin egen situation eller sitt eget lokalsamhälle. Det finns ett väldigt starkt civilsamhälle i flera förorter, men många upplever ändå en svårighet att påverka beslut. Det behövs mer satsningar på närdemokratin för att skapa bättre förutsättningar för de boende att ha inflytande över sin livssituation. Det skulle också göra det mer motiverat för folk att vårda sin närmiljö och stärka de krafter i lokalsamhället som står upp mot våld och kriminalitet.
Husbyborna själva var exempelvis avgörande för att få slut på upploppen för två år sedan. Det som krävs är dock inte främst punktinsatser utan genomgripande åtgärder på politisk nivå för att förbättra de boendes möjligheter till inflytande i lokala beslutsprocesser. Civilsamhället är ett viktigt komplement, men kan inte bära huvudansvaret för en förändring.
Slutligen så behövs en förändring i hur man tänker och talar om förorten. Det handlar delvis om den stigmatiserande bild byggt på ett utifrånperspektiv som många förortsbor möter och som för vissa blir en självuppfyllande profetia. Allt som förstärker föreställningen att det inte finns några förutsättningar att göra sig en framtid utan att begå brott, att samhället i allmänhet och polisen i synnerhet är för andra och mot förortsbor, allt som polariserar och fördjupar känslan av ”vi och de” är destruktivt.
Det är problematiskt att de förebilder som oftast lyfts fram har bakgrund i brottslighet, då det bekräftar bilden av förorten som manlig och kriminell. Killar som har lämnat den kriminella identiteten och världsbilden bakom sig och hjälper ungdomar i riskzonen kan göra ett extremt viktigt jobb, men det är också viktigt att lyfta fram alla de förebilder som visar på att det finns en väg framåt för unga som går direkt ifrån skolan till högskolestudier och jobb.
Den stereotypa bilden av unga förortskillar som (ex)kriminella är en stor del av problemet. Dels leder den till diskriminering i både krogköer och på arbetsmarknaden. Men den gör också att kriminalitet och våldskapacitet i vissa kretsar kopplas till status på ett sätt som gör det lättare för kriminella att rekrytera unga. Brottslighet som främst drabbar andra förortsbor skrivs om till någon sorts motstånd mot samhället och tröskeln för att börja begå brott sänks.
Starka kriminella strukturer skapar inte bara en akut otrygghet för de boende, utan försvårar också för sociala och jobbskapande satsningar. Därför behövs även riktade polisiära insatser. Detta sker nu i Järvaområdet (genom omprioriteringar av polisens egna resurser). Polisarbetet i förorterna behöver dock självklart ske med stor respekt för de boende. Både genom en kontinuerlig dialog med medborgarna och genom att vi blir bättre på att rannsaka vårt eget arbete och be om ursäkt när något går fel.
För att kunna lösa problem måste man vara beredd att se och tala om dem. Vi måste diskutera både det sociala utanförskapet och den utbredda kriminaliteten. Men om det är den enda bild som ges av förorten så riskerar det att förstärka stigmatiseringen. Därför är det väldigt viktigt att de motbilder som är minst lika verkliga uppmärksammas.
Tjejer och killar som startar företag eller ideella organisationer, som arbetar för samhället eller i näringslivet, som trots svårare förutsättningar når framgång och hjälper andra att lyckas. För att komma åt det socioekonomiska utanförskapet och förebygga fler upplopp så krävs det inte bara att kommunen och polisen satsar. Förortsborna, och speciellt barnen och ungdomarna, behöver få känna framtidstro. Och där är rätt lokala förebilder ovärderliga. Samhället behöver ge dem mer utrymme, både på plats i närområdet, i mediebilden och i den offentliga debatten.
