"Kvinnor måste lära sig att skulden ligger hos männen som våldtar"
Hanna Cederin säger att feministiskt självförsvar inte handlar om att knäcka näsben. Hon menar att det ger kvinnor styrka och lägger skulden bakom kvinnovåldet där den hör hemma.
Hanna Cederin är förbundsordförande för Ung Vänster och instruktör i feministiskt självförsvar.
Följ henne på Twitter: @kepshanna
I en debattserie på Nyheter24 skriver Ida Östensson om hur rädslan för Hagamannen spred sig i Umeå i början av 00-talet. Jag minns också hur han satte skräck i en hel generation unga tjejer. Men till skillnad från Ida Östensson så ser jag ingen motsättning i att lägga skulden där den hör hemma och samtidigt lära tjejer slå tillbaka.
Ett pass i feministiskt självförsvar består av tre delar: kunskap, systerskap och fysiskt försvar. Innehållet har sällan fokus på enbart det sexualiserade våldet utan handlar om allt ifrån att ta plats i klassrummet och näthat till att hantera känslor i en relation. De fysiska övningarna handlar om kroppsspråk och röst, men också om att slå tillbaka när det behövs.
Ett av de viktigaste syftena med feministiskt självförsvar är att lyfta skulden och skammen från tjejer och kvinnor. I ett samhälle som konstant skickar ut budskap om att kvinnor själva ska ta ansvar för att undvika sexualiserat våld – bland annat via media och rättsväsende som Östensson så träffsäkert beskriver – behövs kanaler för att sända ut det motsatta budskapet. Oavsett hur offret klädde sig och oavsett promillehalt är det alltid förövarens fel.
Också andra falska budskap, som att de flesta våldtäktsmän är psykiskt sjuka främlingar eller att den som utsätts för våld av sin partner är ”svag”, måste motbevisas. De flesta förövare är nära bekanta, pojkvänner och kompisar, och de som lever i en våldsamma relationer kan vara starka. Oavsett hur självständig hon verkar vara kan hon bli utsatt och också coola, charmiga killar kan begå övergrepp.
Vetskapen om att man inte är ensam om att känna obehag i skolkorridoren, ta omvägar hem eller ha erfarenhet av kränkningar kan vara frigörande i sig. Skulden och skammen över att man inte sa ifrån, drack för mycket eller klädde sig fel kan bli enklare att bära om den delas. För många unga tjejer som går på sitt första pass i feministiskt självförsvar är det en speciell upplevelse. Inte för att de lär sig ”knäcka näsben” (vilket jag som varit instruktör i åtta år inte vet hur man gör) utan för att de får nya insikter och utrymme att prata om sina upplevelser med andra tjejer.
Som instruktör i feministiskt självförsvar ser jag hur tjejer växer när de når insikten om att de är värda att försvara, och får verktyg att göra det. När vi får kunskap om hur det sexualiserade våldet ser ut kan vi lära oss att känna igen det, och i stället för att ta på oss skulden kan vi se att det är mäns våld och maktstrukturen som är problemet. Det handlar om frigörelse och att se att man inte är ensam.
Visst vore det bra om också ”mäns självansvar” blev praktik och fick uppmärksamhet av media och politiker, det förändrar inte faktumet att det behövs fler separatistiska rum där tjejer kan vara ifred från könsmaktsordningen, träffas och prata om gemensamma erfarenheter. I det finns ingen motsättning. Vi måste flytta fokus från offer till förövare – precis som vi gör i feministiskt självförsvar.
Hanna Cederin,
Förbundsordförande för Ung Vänster och instruktör i feministiskt självförsvar
