Stressexperten: "Vi spelar rysk roulett med vår hälsa"
Susanne Serrander skriver om hur hon själv kollapsade av stress, och att vi måste lära oss att ta det mer lugnt innan vi stressar ihjäl oss.
Susanne Serrander är utbildad stresspedagog och vidareutbildar sig till beteendevetare med inriktning psykologi.
Jag socialiserades in i ett samhälle som lärde mig att följa samhällets normer och att göra rätt för mig. Tidigt lärde jag mig att jobba effektivt och det var aldrig aktuellt med frånvaro ifrån arbetet. Semestern anpassade jag efter företaget och det gjorde mig inget att arbeta sju dagar i veckan ifrån morgon till kväll och någon fritid existerade inte. Övertidsersättning eller att få ut min övertid i ledighet var inte acceptabelt och hade jag feber tog jag några Ipren sedan var det bra.
Mitt förhållningssätt till arbete medförde framgång i karriären och precis som för alla andra företag är effektivitet som medför bästa produktivitet viktigast. Den enda skillnaden är att företagen får belöningen som jag och du betalar priset för i jakten på den bästa produktivitet. Jag fick betala ett högt pris - min hälsa. Stress är som en ryskroulett man vet inte när det smäller men när det smäller, smäller det rejält.
Utan förvarning kraschade jag som en hårddisk i en data och allt blev svart. När jag vaknade låg ett stort pussel utspridd på golvet framför mig. Men detta var inget vanligt pussel detta var mitt livspussel, mitt liv som låg i små bitar framför mig. Vad skulle jag göra med alla bitarna?
Jag hör ljudet runtomkring mig och jag ser mitt liv framför mig men jag känner inget, ska jag skratta, gråta eller acceptera mina nya känslor? Mitt ansikte avslöjar att jag är ett skal av ett tomt innehåll och jag skriker på hjälp.
Det är nu jag insåg att jag står utanför systemet och att det är få läkare som har kunskapen om stress och dess effekter, och hur man ska förebygga stressen är det också alltför få som vet. Medan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bråkar om vem som ska betala vad under min rehabilitering kämpar jag för min överlevnad. Läkaren vill helst att jag ska ta antidepressiva tabletter eftersom det är enklare och en billigare utväg.
Min omgivning upplever att jag har blivit konstig och otrevlig. När jag sedan efter en lång tids rehabilitering känner mig någorlunda bra ska jag tillbaka till arbetslivet, men problemet är att jag inte har något arbete att gå tillbaka till. Alla år som chef och all erfarenhet är som bortblåst. Samtidigt kräver Arbetsförmedlingen och facket att jag aktivt söker arbete baserad på erfarenhet, och jag får ingen hjälp att starta eget företag.
Samtidigt känner jag stressen över min ekonomi men även över min framtid för hyran måste bli betald. Handläggarna på Arbetsförmedlingen och en del coacher råder mig att ”tysta ner”min långtidssjukskrivning orsakad av stress och att jag definitivt inte ska nämna att jag är stresskänslig, för hur skulle det påverka företaget? För att uppnå den bästa produktivitet krävs effektivitet! Allt för de största hajarna ska ha det bra på bekostnad av min hälsa.
Jag kan aldrig gå tillbaka till det liv jag en gång levde och jag måste undvika att utsätta mig för stress samtidigt som jag lever i ett samhälle som är mer stressat än någonsin och har krav på mig om att inte tala högt om min stresskänslighet. Man kan jämföra det med att erbjuda en alkoholist på ett glas vin på firmafesten för att tysta ner hens bakgrund!
För att kunna förebygga psykisk ohälsa måste vi prata om det och börja agera, inte tysta ner våra känslor och tankar. Vi måste våga bryta denna samhällsstruktur, våga säga ifrån när krav och press blir för mycket och stå upp för den vi är och känner.
Vi ska absolut inte skämmas för att vi har varit sjukskrivna på grund av stress. Djupt inbyggt i samhällsstrukturen uppmanas vi i det omedvetna om att hålla tyst om att vi har varit så pass duktiga att vi arbetade tills vi stupade. Och visst är det fantastiskt att vara så duktig, så pass duktig att vi uppmanas till att spela rysk roulett!
Susanne Serrander,
Stresspedagog
