"Tänk om Zara Larsson hade varit din dotter"

Till Elisabet Höglund!

Jag satt nyligen i lugn och ro och tittade på Nyhetsmorgons panel som i sedvanlig ordning diskuterade några highlights ifrån veckan. Sista ämnet handlade om sångerskan Zara Larsson och det enorma hat hon fått ta emot den senaste tiden. Så bra, tänkte jag, att också en stark, äldre kvinna, en sorts tydlig mormorsgestalt, uttalar sig i ämnet och kan ta alla haters i örat med kraftig nypa. Du vet så där som en trygg mormor med lång livserfarenhet och som inte tar någon skit i livet längre, kan. Dessutom en kvinna som berättat att hon själv varit utsatt för mobbing som ung flicka. Nu jävlar, tänkte jag och så satte jag kaffet i vrångstrupen.

Det kom ingen nedsatt fot ifrån dig. Din tydliga åsikt i ämnet var snarare att Zara Larsson får skylla sig själv. Det är inte alls synd om henne, sa du. Hon har ”hybris”, hon har varit kaxig och stuckit ut näsan, retat upp folk, så därför är hon nu medskyldig till detta drev på egen hand.

Jag har försökt tänka ut vad som skulle kunna vara skillnaden i ditt resonemang gällande Zara och hennes skuld gällande alla dessa vidriga virtuella övergrepp på grund av sitt beteende, och resonemanget att flickor som dansar utmanande på bordet med kort kjol skulle vara medskyldiga till att bli våldtagna efteråt. Beteende: utmanande, kaxigt uttryck. Konsekvens: Personlig kränkning, övergrepp. För min del, samma logik. Är inte det förskräckligt?

LÄS MER: "Torka era manstårar – det är inte synd om er"

Vi har ett stort problem i samhället i dag med våra unga. Den skara där psykisk ohälsa ökar allra mest är gruppen unga 16-24 år. I den gruppen minskar inte självmorden som de gör i andra grupper och antalet självmordsförsök har också ökat. Vi som arbetar med psykisk ohälsa oroar oss förstås över den ökade rapporteringen av oro och nedstämdhet. Vad beror det på? Det finns naturligtvis flera orsaker till det. Men att bli utsatt för hat och kränkningar är en av källorna till lidande. I skolor, på arbetsplatser, på gården där man bor kanske. Och i hög grad – på nätet. Det finns få saker som vi mår så illa av som att bli utstötta, avskydda eller hotade av andra.

Skylla oss själva får vi göra över en massa saker, hela tiden i livet. Det är ju delvis det som gör att vi lär oss nytt, alltså vilka konsekvenser vårt handlande får! Vi ska skylla oss själva då och då. Men vill du Elisabet Höglund, ha ett samhälle där vi lär våra unga, framför allt flickor, att om du tar plats, om du vågar stå upp för något du tycker är viktigt och dessutom säger det offentligt, då blir konsekvensen personliga kränkningar och angrepp – inte gentemot dina åsikter, utan gentemot hela din person.

Och då får man skylla sig själv?

LÄS MER: "Därför hatar män Zara Larsson"

Strax innan programtiden är slut hinner du påstå att det här är en ”pseudohändelse”. Elisabet, jag tror inte du har koll på hur vanlig den här typen av övergrepp är i dag, har du det? Hur många människor som drabbas? I hur hög grad hatet riktas mot kvinnor? Hur dåligt det får människor att må? Om din egen dotter, eller någon annan som du älskar, skulle få ta emot tusentals kommentarer fulla av vidriga kränkningar ifrån en stor anonym mobb, där hon gång på gång meddelas att hon ska straffknullas, misshandlas och mördas, skulle du gå in i hennes rum där hon låg och grät på sängen och säga: Du får skylla dig själv.

Jag hoppas verkligen inte det.

Jag hoppas däremot att du fick någon sorts blackout och sa något aningslöst som du inte tänkt igenom. Jag hoppas också att du riktar en tydlig ursäkt till Zara Larsson och till alla andra unga människor som lever i det här stundtals hårda, kalla klimatet men som trots det vill kunna stå på sig, våga uttrycka sina åsikter och känna sig fria att göra det utan risk för ett helt absurt, massivt hat.

Under tiden som du förhoppningsvis gör det tar jag mina ungar och flyttar till Kamomilla Stad. Där de värsta skurkarna är Kasper, Jesper och Jonatan och det värsta som kan hända är att man blir av med ett stycke kött och en polkagris. För jag vet inte om jag vill att de skall växa upp i det här samhället längre. Ett samhälle med så mycket hatande och hotande, inte minst i den virtuella världen där de lever stora delar av sina liv. Ett samhälle där inte ens mormor är särskilt snäll längre.

Hälsningar,

Anna Bennich Karlstedt,
Legitimerad psykolog