Rebecka, 20: "Gör inte om mitt misstag – kolla knölarna i era bröst"

Jag har alltid varit en frisk tjej, men en dag så kände jag av en knöl i bröstet. Hade ju aldrig en tanke på att det kunde vara bröstcancer eftersom jag var så ung. Dessutom sa alla att man inte blir skickad till mammografin förens man är över 30 år. Så då tänkte jag väl bara: "Jaja", och glömde bort det. Ett halv år senare så kollade jag på mina bröst i spegeln och blev chockad av att ena bröstet var mycket större än det andra, det var svullet och såg inte alls bra ut.

Jag började fundera, men gick och la mig kort efter det. Det var då jag drömde min värsta mardröm, att det skulle vara bröstcancer. Vaknade upp helt svettig och chockad och kunde inte somna om. Var uppe hela den natten och kollade runt på nätet efter all information jag kunde hitta. Men det var ju inte det smartaste för det skrämde bara upp mig ännu mer, så jag ringde till sjukhusets bröstmottagning och till slut kopplade de mig till en privat kirurgläkare.

På måndagen ringde jag och fick tid på onsdagen. I väntrummet insåg jag ganska snabbt att alla som satt runt mig i rummet var över 40 år och där satt jag, nyss fyllda 20 år och livrädd. Det blev min tur och vi satt och pratade en stund innan. I läkarens blick såg jag lugn, att han verkligen också trodde det var en vanlig fettknöl. Han började känna och det var då klumpen i magen kom fram.

Han gav sköterskan en konstig blick och bad henne också känna. Han ringde runt och ville fixa en snabb tid till mig för cellprovtagning. Jag fattade då att de inte var som det skulle. Han kollade på mig och sa: "Jag har aldrig haft någon yngre än i 25 års åldern innan, och jag har jobbat i det här yrket i 30 år". Då blev jag rädd. Jag ville bara gråta, men jag kunde inte. Tankarna sprang iväg åt höger och vänster. När jag kom hem från kliniken så skakade jag. Det gjorde jag i tre dagar. Varje morgon, kunde inte hålla i ett glas. Det har gått två veckor sedan det beskedet: "Du har en tumör", kom och jag kan fortfarande inte fatta det.

Jag hade precis också fått reda på att jag kom in på den linje jag så gärna ville börja på till hösten, letade lägenheter och skulle flytta hemifrån.

Det är orättvist.

Jag har också förändrats en del tack vare detta, ser allt på ett helt annat sätt. Det går inte att förklara hur det känns, att inte veta. Ifall det är farligt eller inte, väntan är värst! Man måste vara med om det själv för att kunna förstå.

Men det jag nu vill av hela mitt hjärta är att berätta min historia, att få ut det här överallt så att alla unga tjejer kan se det här och att det visst är möjligt att få en tumör i bröstet som ung. Eftersom ingen varnade mig så gick jag runt med en knöl i över ett halvår. Det enda jag tänker på nu är vad som hade hänt om jag hade åkt in direkt, och inte gått runt med det en så lång tid.

Därför vill jag sprida detta, alla som läser, uppmana alla unga tjejer att undersöka sig. Boka tid, känn rätt ofta på era bröst och märker ni något annorlunda så ring direkt! Vänta inte. Det var mitt misstag, men det behöver inte bli någon annans.

Kan jag göra så att jag hjälper andra tjejer som hamnar i min sits, så ska jag göra allt som krävs. Ingen ska behöva gå igenom det här!

Rebecka Wigren