"Servitriser är inte era sexuella fantasier"

Vi befinner oss nu mitt i sommarens högvatten, skurar och fesljumma dagar till trots och jag har som många andra besökt ett flertal olika uteserveringar, njutit av ledighet och druckit en och annan öl. När jag suttit där och blivit serverad av olika servitriser, alltid med ett leende på läpparna, har en tanke slagit mig både en och två gånger. Jag tänker på min egen sommar som servitris, på ett hak jag till en början älskade på grund av dess välkomnande atmosfär och kitschiga inredning. Det där haket skulle dock visa sig utgöra en milstolpe i mitt liv, där jag mer än någonsin insåg vad det innebär att vara kvinna i en mansdominerad värld.

Jag var så glad att chefen på den där restaurangen tog sig an mig, en ung, oerfaren tjej som efter en utmattningsdepression och utan ork att studera vidare hade ringt upp och frågat om jag kunde få arbeta där. Med noll erfarenhet fick jag på två sekunder heltidsanställning och jag pustade ut av lättnad. Nu skulle allt lösa sig, jag skulle få en inkomst, ett sammanhang och ett, vad jag trodde, arbete där jag skulle trivas.

Efter ett tag började dock de sexuella anspelningarna komma. Det skämtades friskt om mig som kvinna i den i huvudsak mansdominerade miljön och tafsningar och grova sexskämt blev snart en del av vardagen. Jag spelade med till en början, tänkte att "det nog inte är så farligt" men då jag började prata med mina vänner om mitt arbete såg jag i deras blickar att det här, det är bisarrt. Stärkt av deras ord började jag resa mig. Jag kämpade emot och sa ifrån men det enda jag fick höra var: "Att jag skulle ta det som en komplimang", och "Skulle de hugga ut sina ögon kanske, jag såg ju bra ut", som en av kockarna uttryckte det.

Slutligen gick jag till chefen och berättade allt. Hur jag blivit tagen mellan benen, tafsad på rumpan, de ständiga frågorna om vilka trosor jag bar, om jag gillade analsex, hot om att jag skulle bli tvungen att visa brösten på den kommande personalfesten. Jag trodde att han skulle reagera men jag kunde inte ha mer fel. Det som hände var – ingenting. Snart började jag få sömnproblem, hade ständigt ont i magen och kände mig helt avskärmad från verkligheten.

När jag varit vaken tre dygn i sträck fick jag hjälp av en psykolog som satte igång en utredning, då det misstänktes att jag var bipolär. I den här vevan svävade jag mellan hopp och förtvivlan. Jag kunde inte lämna mitt jobb, var skulle jag få pengar ifrån? Var det verkligen så farligt? Jag kanske bara förstorade upp allt, ljög för mig själv och andra för att få uppmärksamhet?

På något sätt förstod jag ändå till slut att jag måste gå. Jag började studera och jobba på en tjejjour vid sidan av jobbet och fann där styrka, systerskap och slutligen också modet att säga upp mig.

Så här i efterhand ter sig allting så glasklart. Jag var inte bipolär. Jag hade utsatts för sexuella trakasserier, härskartekniker och mobbning. Jag var aldrig sjuk, jag blev injicerad med det gift som kallas för patriarkala strukturer. sexuella trakasserier är vardag för många kvinnor, inte minst inom restaurangbranschen. När ni sitter på den där krogen, uteserveringen eller restaurangen, se de kvinnor som sliter för er skull. Ni vet aldrig vad som pågår i kulisserna. När de ler, le tillbaka. Och för guds skull, anspela inte på sex, klappa dem inte på rumpan och ursäkta er aldrig med: "Att det är på skämt".

Servitriser är inte er egendom, de är inte era sexfantasier eller era slaskhinkar. De är människor med ett arbete att utföra och där ingår inte de uppgifterna. Respektera, lyssna och använd er medmänsklighet. Vi är mitt i ett krig där kvinnor blir trampade på dagligen, ifrågasatta på grund av sitt kön och recenserade för att de har en viss genetik. Jag vill inte kriga, jag vill bara bli respekterad och lämnad ifred. Män, ta ert ansvar. Ta våra händer och möt oss med jämlikhet och respekt. Se er del och arbeta med oss, inte mot oss. Det är allt vi ber om.

Anna Nilsson