Aktivister: "​Därför befriade vi grisarna Selma och Louise"

I natt gick vi i aktionsgruppen Tomma burar in på en vanlig grisgård i Sverige. Där befriade vi två grisar, som vi gav namnen Selma och Louise. Vi lämnade en burk med kakor och ett brev till bonden där vi förklarade våra handlingar. Grisarna kördes till ett hem där de får leva hela sina liv med kärlek och omsorg. Under morgonen ringde vi till polisen och upplyste dem om vad vi har gjort. Selma och Louise kommer aldrig mer att behöva skrapa sina trynen mot ett betonggolv. De kommer att få böka i riklig jord istället.

Vi som utförde denna djurfritagning har inte alltid varit veganer och djurrättsaktivister. Vi åt kött som de flesta andra, både som barn och som vuxna. Som barn var min favoriträtt köttbullar och makaroner. Min pappa lärde mig att fiska under sommarsemestrar i Småland. Ingen frågade mig någonsin om jag tyckte att det var fel eller rätt att äta kött. Djuren bara fanns där på min tallrik. Men något gjorde att jag och mina medaktivister fick upp ögonen för hur vi behandlar djuren i vårt samhälle. För vissa av oss var det en artikel vi läste, för andra en film vi såg eller en vän som berättade om djurens situation.

Vi människor har alla har på oss någon slags glasögon som färgar vår syn på världen, en tolkning av verkligheten som styr våra värderingar och beteende. Det är ”djur som ägodelar”-glasögonen de flesta av oss växer upp med. Ända sedan människan började att använda djur i jakt och i jordbruk så har vi i de flesta kulturer sett djuren som egendom som vi i princip har rätt att göra vad vi vill med. Än idag ser vi på djur som något som bara är till för oss människor att använda, möjligtvis med undantag av våra husdjur.

Jag inbjuder dig nu att för ett ögonblick ta på dig mina djurrättsglasögon. Med dem på dig ser du att djuren har rätt till ett liv. Att de har rätt till att slippa bli utsatta för lidande och död. När du ser en köttbit tänker du inte längre på mat, utan på den levande varelse som köttbiten kom från. När du ser någon dricka ett glas komjölk tänker du inte ”naturens egen sportdryck” utan du tänker på kalven som mjölken stulits ifrån. I din lokala livsmedelsbutik skyndar du förbi köttsektionen. Det smärtar dig att se människor köpa delar av kroppar eftersom det påminner dig om det massiva våldet vi utsätter djuren för.

En av orsakerna till att många känner sig tveksamma till att sätta på sig ett par djurrättsglasögon är att det kan vara tungt att se det vardagliga våld mot djuren som vi alla på något sätt är en del av. Men mitt i hopplösheten finns också hoppet - vår förmåga att känna empati med djuren. Vi människor vill inte att djur ska behöva lida i onödan. Därför är jag hoppfull om att vi tillsammans kommer göra en omställning till ett samhälle där vi inte utnyttjar och dödar djur.

I natt somnar grisarna Selma och Louise i ett kärleksfullt hem. Men miljoner individer i den svenska djurindustrin är fortfarande inlåsta under horribla förhållande under sitt korta liv innan de dödas. Du och jag har lösningen i våra händer. Om vi blir veganer och inte längre efterfrågar kött, komjölk och ägg så kommer det svenska jordbruket att succesivt ställa om till ett jordbruk med enbart växtodling. Det skulle vara ett samhälle med mindre blod och mer matglädje, mindre våld och mer omtanke, färre burar och mer frihet. Ett samhälle där vi får lov att ge utlopp för vår naturliga empati med djur. Ett sådant samhälle skulle vara bättre för både människor och djur.

Martin Smedjeback,
Kontaktperson för aktionsgruppen Tomma burar